… men inte på mattan

14 Feb

Jag är lagd åt det lite hypokondriska hållet. Jag tar tempen lite oftare än jag behöver och bara ”vet” att jag är dödligt sjuk om jag har 37,5. Jag är ju lågtempare. Och det kanske jag är. Fast jag måste erkänna att det är rätt praktiskt att helt enkelt veta det, och inte genom metodiska mätningar ta reda på om det är sant. Jag kan oja mig rätt mycket om jag har ont nånstans och blir lika dödssjuk i förkylning som vilken man som helst.

Jag har också en livlig fantasi som gärna ser hur illa saker och ting kan gå. Till exempel: Jag cyklar förbi ett staket och rycker till eftersom jag känner huront det skulle göra om jag trillade på staketet med alla uppstickande vassa piggar.

Min rygg är rätt kass och vissa dagar är jag rätt säker på att den är av. Svanken har helt enkelt blivit för stor.

Men här kommer grejen. Inte på mattan. På mattan är jag inte en lite för rund fyrtioårig tvåbarnsmamma med kass rygg och lätt feber. På mattan är jag en iller. En studsboll. En terrier. Energin tar inte slut, smärta existerar inte och jag är fullständigt närvarande i nuet. Dels för att det är så vansinnigt roligt och dels för att om mitt fokus ligger någon annanstans missar jag en blockering och åker på en smäll.

Det är en ganska kraftfull motivationsmix.

Annonser

Ett svar to “… men inte på mattan”

  1. Ann-Katrin februari 14, 2011 den 20:16 #

    Ska bli spännande att följa dig här på bloggen! Kul att läsa om vad som motiverar dig och hur det funkar – väldigt intressant just hur du får annat fokus på mattan!
    //Ann-Katrin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: