Arkiv | mars, 2011

En gång till!

28 Mar

– Hur många härinne vill ta hela lägret en gång till, nu på en gång?

– Jaa!

Närmare 40 barn ropar  så att rutorna skallrar i Tallåsens gård i Ödenäs utanför Alingsås. Det är söndag eftermiddag och sedan lördag morgon har de tränat sju pass ju-jutsu för instruktörer från Alingsås ju-jutsuklubb och Budoklubben Shindo. Efter en natt på luftmadrass eller liggunderlag är de trötta, men åka hem vill de inte. Jag förstår dem.

Visst är man trött efter ett intensivt läger, men jag har också stått där när lägret är slut och tänkt ”En gång till, en gång till!” Att lämna den där mysiga lägerkänslan och åka hem känns inte alls aktuellt.

Så vid uppställningen när barnen ville ta om lägret direkt klev jag fram och gjorde reklam för de två stora läger som hålls under våren och sommaren; Monsterlägret i Köping och sommarlägret i Oxelösund. Om vi på två klubbar får ihop ett läger med nästan 40 barn borde de två lägren kunna bli hur stora som helst…

Jag tror också att det många av barnen kommer att komma ihåg från årets monläger i Alingsås är att polisen kom på lördagskvällen. Pappan till ett av barnen jobbar som polis och helikopterpilot. När polishelikoptern landade nära Tallåsen stod barnen klistrade vid rutorna med gapande munnar. När de förstod att det var okej att gå ut och titta närmare kastade de på sig jackor och skor och omringade de två poliserna.

De som ville fick prova att sitta i helikopterns baksäte och mobilkamerorna gick varma.

Nu längtar nog de allra flesta till nästa läger och det gör jag också. För mig är det påsklägret i Linköping. Fast då lämnar jag luftmadrassen hemma 😉

Jag föll pladask…

24 Mar

… för ju-jutsun. Det kan låta som en dålig ordvits, men efter bara några träningar var jag fast. Jag har funderat lite över vad det är med ju-jutsun som gör att det är fullkomligt otänkbart att sluta.

När jag började träna för nästan fem år sedan var det mest för att förstå vad det handlade om och kunna vara till hjälp på barnläger. Min dotter hade börjat träna och jag hade aldrig varit i kontakt med kampsport tidigare. Min dotter var bara sju år och jag insåg att skulle det bli några läger för henne behövde jag åka med. Så var tanken.

Mitt första pass var ett hårt fyspass med en av de unga instruktörerna i klubben. Jag flåsade och kämpade, ryggade tillbaka lite vid övningarna som var fysiskt närgångna, men avskräckt blev jag inte. Snarare utmanad. Kunde jag som fick nackspärr av att sova en natt på fel kudde klara av att komma runt i de där sneda bakåtkullerbyttorna eller var det omöjligt?

Det gick uppenbarligen, och många fler saker också. Att ta gult bälte var stort, jag hade ingen aning om vad som krävdes och var hypernervös.

Under åren med ju-jutsun har jag gått igenom en allvarlig konflikt på jobbet, en skilsmässa och inlett en ny relation. Genom kriserna har ju-jutsun varit en fredad plats dit de jobbiga tankarna inte haft tillträde. Enkelt sagt: är man inte fullt fokuserad på det man gör i dojon så gör det ont.

Men det är inte det som gör att jag är kvar. Det är kombinationen av fasta former och strikt diciplin med oförutsägbarhet och kreativitet som gör mig förälskad i ju-jutsu. Jag gillar ordning – därför gillar jag kihon waza och kata. Jag vet precis vad som kommer och vad jag förväntas göra. Men jag är också kreativ och snabb – därför älskar jag randori och jigo waza.

Min relation med ju-jutsun har bara börjat, jag har mycket att lära, men det är en stark relation.

Lägerkänsla hemma

20 Mar

Nu är barninstruktörskursen slut och ju-jutsu kai har fått tio nya licensierade barninstruktörer. Det kändes oerhört roligt att få vara värd för en kurs. Eftersom kursledaren och två av deltagarna bodde hos oss blev helgen lite som ett läger. Trots att jag själv inte tränat alls i helgen har jag fått mycket inspiration och många bra tips när det gäller barnträning.

Jag fick också möjlighet att prata om funktionshinder under kursen och sprida min vision om ett nätverk där förbundets samlade kunskap om funktionshinder finns och sprids.

Och som den lägerentusiast jag är tror jag att jag i ungefär vartannat inlägg jag gjorde under kursen fick med någon om läger. Det är svårt att låta bli.

En helg när det mesta handlat om ju-jutsu och att se till att det alltid finns varmt vatten till kaffe är slut, men nästa helg blir det läger på riktigt i Alingsås. Tillsammans med 18 tränande Shindobarn ska jag ha en riktigt rolig lägerhelg.

God stämning på läger i Linköping

6 Mar

Varje gång jag åker på något läger eller kurs med ju-jutsu kai blir jag så glad. Det är bra stämning, folk bjuder på sin kunskap, ger konstruktiva råd och peppar varandra. Det gäller inte bara de som är instruktörer för just det lägret, det är ju deras uppdrag, utan även de som tränar intill på mattan.

Lördagens läger hölls i Linköping och trots att det var trångt på mattan funkade det bra. En hel dag med tillgång till Anders och Bertil från Riksgraderingskommittén är en lyx. Monica och jag tränade mest jigo waza, men hann med ett par omgångar randori också. I stort sett känns det bra, men vi insåg också att vi har några tekniker vi måste gnugga varje gång ett tag framöver.

Jag passade också på att fortsätta jobba med nätverket kring funktionshinder. Som områdesansvarig är det omöjligt att kunna allt, men det finns mycket kunskap i klubbarna. Än så länge har jag hittat kunskap och erfarenheter när det gäller synskadade, hörselskadade, autism, aspergers, ADHD, dysmeli (att sakna delar av eller hela armen eller benet) och jag vet att det finns fler som kan dela med sig av vad de kan och vet.

På väg hem körde vi muntlig randori. Den ena sa en attack och den andra svarade med vilket försvar hon gjorde. Det funkar rätt bra för att komma på fler variationer och lära sig att tänka snabbt.

Sen orkade vi inget mer och medan bilen susade hemåt i mörkret somnade vi i baksätet.

Laddade för heldagsträning

4 Mar

Efter en uppladdning i går med hela kihon waza på mindre än en timme är vi nu laddade för graderingslägret i Linköping. I morgon så här dags är vi förmodligen rätt möra efter en hel dags träning…