Arkiv | april, 2011

Pausdag

30 Apr

Fokusträning i kombination med koordinationsträning. Så väljer jag att se de två timmar jag la på Guitar Hero i går kväll. Hur jag ska se på den underbart lata dag jag haft i dag ur en ju-jutsuvinkel vet jag inte riktigt. Som återhämtning, kanske. I morgon blir det vanlig graderingsträning i dojon igen. Monica börjar hitta sin harai goshi som hon förvarat på ett säkert ställe ett tag nu. Det känns bra. Sedan koncentrerar vi oss på att streta emot vid rätt ögonblick i kombinationsteknikerna. Det är svårt!

Själv måste jag jobba mycket med snabbheten. Att hålla tempot, både uppe och nere är ett stort fokus just nu. Och varje vardag väntar jag på Brevet. Det som ska innehålla tid och dag för vår gradering. Det vore skönt om det damp ner snart…

Nu väntar mer återhämtning, kanske i soffan med en bok…

Påsklägret 2011, the end

25 Apr

Det är svårt att förklara stämningen på ett ju-jutsuläger för någon som aldrig varit där. Varför åker flera hundra människor massor med mil för att gå upp tidigt på morgnarna, träna hela dagarna och vakna nästa morgon med en stel och smärtande kropp för att fortsätta träna?

Jag tänker att det är lite som en stor släktträff. Vissa är man släkt med på nära håll och känner väl, andra känner man igen ansiktet på, medan andra är helt nya i sammanhanget. Men vi vet att vi hör ihop, för alla bär släktkläderna som kännetecken – den vita träningsdräkten. Det är en släkt där vi gör farliga saker tillsammans, saker som ibland gör lite ont och ibland ganska mycket ont. Det kräver tillit, lyhördhet, ödmjukhet och generositet, annars skulle det inte fungera.

Vi släktingar bär våra blåmärken med stolthet och rullar skrattande runt med varandra i faslig fart på mattorna. Vi sänker tempot ibland när vi gör svåra saker och höjer det andra gånger för att bli sådär skönt trötta tillsammans. Och när det är dags att bryta den stora släktgemenskapen talar vi om för varandra att det ju inte är länge kvar till nästa släktträff, kramas och dröjer oss kvar.

Fast kanske är det ännu mer likt en kärleksrelation, en bra som ger massor av energi, stöd och närhet. Jag tror att det var en bättre bild. Jag är kär. I Ju-jutsu-Sverige.

Påsklägret, del 3

24 Apr

Ibland måste jag övertyga min kropp om att det är roligt på läger och att jag verkligen vill träna. På morgnarna är ett sånt tillfälle. Om jag skulle råka lägga mig ner och vila någon gång under dagen är ett annat. Men när jag väl är igång på ett träningspass finns inga tankar på eventuella konsekvenser senare, då är det fullt ös. Det är inte jättesmart när man ska träna fyra pass samma dag att inte hushålla med krafterna, men för mig är det inte en möjlighet.

På randoripasset skulle vi träna på ungefär 40 procent av vår fysiska kapacitet och sedan höja till 60 procent. Monica och jag kom fram till att vi nog behöver träna procenträkning också. Vi har svårt att sänka tempot och när vi kör för fullt får vi inte det till 100 procent utan lite till.

Men dagen började i en skolkorridor där vi övade på självförsvar i en mer realistisk miljö. Vi tvingades jobba bort några av våra dojo-manér. Enligt instruktören är det tydligen väldigt ovanligt att busar bugar innan de överfaller sina offer. Mycket märkligt beteende 😉

Dagen avslutades med tävling, middag på Gula Huset och lite mingel i hotellobbyn med mysiga människor. I morgon åker vi hem med våra mörbultade kroppar och lyckliga sinnen. Med oss i bagaget har vi med oss information om nästa läger, och nästa, och nästa. Det finns alltid något att se fram emot!

Påsklägret, del 2

23 Apr

I dag har jag

  • fått tips på ett mer effektivt löpsteg
  • hittat nya roliga träningskompisar från Ronneby och Högdalen
  • slagit och sparkat (lagom hårt) på andra människor
  • tränat och finslipat katatekniker och kata
  • sett fullständigt galen ut medan jag sprungit och viftat vilt med en påk mot huvudet på en annan människa
  • stretchat alldeles för lite
  • fått minst två riktigt saftiga blåmärken
  • ätit gatuköksmat
  • druckit mycket vatten

Kort sagt har jag haft en alldeles, alldeles underbar dag på påsklägret i Linköping.

Påsklägret, del 1

22 Apr

Som vanligt när jag tittat på en gradering där inte alla blev godkända känns det tomt. Det som borde vara fullständig lycka och stolthet vändes i kväll till något helt annat för tre personer. Jag lider med dem. Samtidigt är det ett prov som man måste klara. Om alla klarade sig oavsett prestation kunde vi lägga ner graderingarna helt.

Ska jobba lite med mina mentala bilder så att jag fortfarande ser mig själv med det svarta bältet sträckt ovanför huvudet. Jag blir alltid påverkad själv av när andra inte klarar sig. Ser mig själv stå utan nytt bälte och med huvudet hängande.

Första dagen på påsklägret bjöd annars på slag- och sparkträning och ”puls-ju-jutsu”. Det var roligt och jag tror att mina elever kommer att få jobba lite mer när jag kommer hem igen…

Just nu jobbar vi mest på att få Monica att inte träna fler pass än hon borde, för knänas skull. Det har varit hårda förhandlingar under dagen, och jag förstår henne. Jag skulle inte heller vilja hoppa över några pass. Men hon måste, annars blir det inget bra. Hon sitter bredvid i stället och deltar mentalt. Det är bra.

Nu är det dags att sova, tre träningspass väntar under morgondagen och kanske en ny medvetenhet om några små muskler som inte gjort så mycket väsen av sig tidigare 😉

Pulserande förväntan

21 Apr

Det pulserar bland mina Facebookvänner.  Oavsett om de är 16, 40 eller snart 50 finns en febrig, längtande ton i deras statusuppdateringar. Det är ”ljummen resorb”, ”långa kösnack” och ”dags att återförenas med underbara människor” för hela slanten. Och i morgon är det dags. Då börjar påsklägret och det förväntansfulla pulserandet får sitt utlopp i Vasahallen i Linköping. under fyra dagar kommer vi att träna mer än vad som är både normalt och nyttigt, men de flesta av oss kommer att älska varenda sekund av det. De olyckliga som inte kan eller får träna alla pass får nöja sig med att titta på från läktaren 😦

Och visst är jag själv en del av den febriga förväntanskänslan. I stället för att sitta kvar i solen efter middagen på uteplatsen blev jag rastlös och var bara tvungen att gå och packa. Nu är väskorna packade, matsäcken står i kylen och i morgon bitti ger vi oss i väg, alla lägersugna Shindo-människor i tre bilar i full karriär mot Linköping.

Vi ses där! (eller också läser du här för att veta hur det var…)

Stora steg i rätt riktning

17 Apr

Det är svårt att få plats med så mycket annat än ju-jutsu just nu. Egen träning lördag och måndag, föräldramöte med barngruppernas föräldrar inför vår- och sommarläger, instruera nybörjarbarn på tisdag, påskläger från fredag och framåt. Underbart!

Men vi hann ner under ytan i dag. Det var sex grader i vattnet och nu vet jag hur det känns när ens underställ under torrdräkten inte räcker till. Brrrr! Det blev bara ett dyk och sedan åkte vi hem och grillade i trädgården i stället. När jag behärskade mig riktigt mycket gick det bra att sitta en stund i solstolen och dåsa i stället för att vårstäda rabatterna.

Med min och Monicas träning går det med stora steg i rätt riktning. Jag lyckades bli 25 kilo lättare i ett kast bara på att hålla kroppen på ett annat sätt. Plötsligt funkade det mycket bättre för Monica. Det kanske inte bara var en mental blockering… ;-(

Nu hoppas vi på minst en aha-upplevelse under påsklägret och en massa rolig träning ledd av Sveriges bästa!

Kära dagbok

13 Apr

I dag känns det bättre.

Jag drunknar i detaljer

11 Apr

Visserligen visste jag ganska väl hur jag fungerar, men jag lyckades ändå inte hålla mig flytande i floden av kommentarer efter provgraderingen i går.

Vi åkte till Alingsås, vi fyra som ska gradera och två kastdockor. Malin lät oss jobba hårt i drygt två timmar levererade sedan en lista på detaljer som vi nu har fem veckor på oss att få till.

Det var vinklar här, fladder där, lite för många steg här och dåliga tempoväxlingar där. Missförstå mig inte, jag är tacksam över den tid och omsorg Malin la på provgraderingen, men jag har svårt att se att allt detta är just detaljer. På kvällen var jag så låg. Jag vet att vi inte kommer vidare utan den kritik och de tips vi fått, det är bara det att det blir så mycket på en gång att jag har svårt att ta till mig allt. Framförallt har jag svårt att höra och ta till mig de berömmande orden som faktiskt ändå fanns där.

Det verkar som att det inte går att komma till en svartgradering utan att passera den här fasen där man känner att man inte har koll alls. Monica ser lite klarare än jag. ”Det måste ju bero på att vi har ökat teknikförståelsen, men inte kan utföra tekniken så bra som vi nu förstår att vi borde.” Tur att vi är två och kan växeldra.

Nu ska vi bara göra katan mindre monoton, jag ska bli snabbare än blixten och sen är bältena våra.

Lätt som en plätt 😉

Så rätt du tänkt…

6 Apr

Plan: köra dottern till ridhuset, springa 25 minuter åt ett håll, vända och springa tillbaka samma väg, vara tillbaka lagom till lektionens slut.

Genomförande:

Köra dottern till ridhuset – jepp

Springa 25 minuter åt ett håll – jepp. Men vänta, där dök det upp en trevlig avtagsväg till ett bostadsområde, den tar jag och följer.

Vända – nepp – jag har så bra lokalsinne, jag rundar bostadsområdet i stället och kommer ut till stora vägen igen.

Så jag sprang. Och sprang. Och sprang. Och sen sprang jag lite till. Sen passerade jag några människor jag hade kunnat fråga om vägen, men eftersom jag tydligen har lite för mycket manliga drag tänkte jag att det var pinsamt att fråga. Så jag sprang lite till. När jag till slut frågade visade det sig att jag hela tiden sprungit längre bort. Kvinnan jag frågade såg förskräckt ut när jag sa vart jag skulle, pekade åt det håll jag kommit och sa ”Det är minst sex kilometer dit… Lycka till!”

Vara tillbaka lagom till lektionens slut – nepp. En halvtimme försenad plågade jag mig in på stallbacken för att hämta min tålmodiga dotter.

Resultat av genomförandet: blåsor på fötterna, minst en mils löprunda och fömodligen en ganska elak träningsvärk i morgon. Samt en dotter som satt i bilen på vägen hem, klappade mig tillgivet på benet och sa med mjuk stämma: ”Lilla klantarsle”.