Påsklägret 2011, the end

25 Apr

Det är svårt att förklara stämningen på ett ju-jutsuläger för någon som aldrig varit där. Varför åker flera hundra människor massor med mil för att gå upp tidigt på morgnarna, träna hela dagarna och vakna nästa morgon med en stel och smärtande kropp för att fortsätta träna?

Jag tänker att det är lite som en stor släktträff. Vissa är man släkt med på nära håll och känner väl, andra känner man igen ansiktet på, medan andra är helt nya i sammanhanget. Men vi vet att vi hör ihop, för alla bär släktkläderna som kännetecken – den vita träningsdräkten. Det är en släkt där vi gör farliga saker tillsammans, saker som ibland gör lite ont och ibland ganska mycket ont. Det kräver tillit, lyhördhet, ödmjukhet och generositet, annars skulle det inte fungera.

Vi släktingar bär våra blåmärken med stolthet och rullar skrattande runt med varandra i faslig fart på mattorna. Vi sänker tempot ibland när vi gör svåra saker och höjer det andra gånger för att bli sådär skönt trötta tillsammans. Och när det är dags att bryta den stora släktgemenskapen talar vi om för varandra att det ju inte är länge kvar till nästa släktträff, kramas och dröjer oss kvar.

Fast kanske är det ännu mer likt en kärleksrelation, en bra som ger massor av energi, stöd och närhet. Jag tror att det var en bättre bild. Jag är kär. I Ju-jutsu-Sverige.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: