Arkiv | juni, 2011

Lyckorus och klubbgemenskap

30 Jun

Det tog några år innan jag hittade ju-jutsun. Närmare bestämt 36. Jag kan inte säga att det är den enda idrott jag fått en sån gladkick av, för så kändes det även med squashen när jag höll på med den. Men det var till så stor del en individuell sport, medan klubbgemenskapen är så oerhört betydeldefull i mitt ju-jutsuliv.

Förutom squash har jag också sysslat med volleyboll och basket. Båda sporter där man har en klar fördel av att vara lång, något man inte med bästa vilja i världen kan kalla mig. Volleybollen kom in i mitt liv när jag kom tillbaka till stan (Skellefteå) efter ett år på folkhögskola. För att hitta ett sammanhang följde jag mitt tidigare livs formel och hängde på storebror. Han spelade volleyboll i ett korpenlag, alltså började jag också. Snäll storebror lät lillasyster vara med, trots att jag faktiskt fyllt 20 och borde kunna klara mig själv. Han är inte heller lång, så förutom att få en lillasyster på halsen fick han också en konkurrent om passarrollen.

Basket började jag med i sexan, och då var jag faktiskt lång (i jämförelse). De andra i klassen fortsatte att växa, vilket inte jag gjorde. Jag tror jag la av med basketen i nian, kanske redan i åttan. Sen hade jag squashen under gymnasietiden och efter volleybollsejouren gick det många år innan jag tränade mer organiserat. Den dagen jag tog upp squashen igen efter ett långt uppehåll studsade jag runt på banan i ett lyckorus.  Ungefär samma lyckorus som att kliva upp på mattan till första passet på ett läger.

Numera är det bara ju-jutsu som gäller, med löpning som komplement under sommaruppehållet. Men sanningen att säga är jag rätt lat i grunden, så om jag inte har bestämt exakt vilkat dagar jag ska springa en vecka är det stor risk att det inte blir av. Det finns så mycket annat som är roligt. Tur att det finns sommarläger, så att kroppen inte hinner dega ihop alldeles under sommaren!

Allt är på plats

28 Jun

Det börjar närma sig. Logistiken verkar i ordning, det sista klubbmärket fastsytt på gijackan och nu testar jag om jag kan blogga via sambons smarta mobil. Det verkar funka, så då är vi väl redo för lägret!

Logistik till döds

22 Jun

Det finns två allvarliga problem med ungdomar, rent logistiskt. De har varken bil eller körkort.

Just nu lägger vi pannorna i djupa veck för att räkna ut vem som ska åka i vilken bil till sommarlägret och om bilplatserna räcker eller om några måste åka tåg. Det blir inte lättare av att några stannar både på vuxen- och barnlägret, några dyker upp till barnlägret och några åker hem efter vuxenlägret.

Allt kommer att lösa sig på ett bra sätt och alla shindosar kommer att komma fram och kunna vara med på lägret, det tvivlar jag inte på, men just nu är en av de bilar vi räknat med inte i form att framföras i trafiken, så det skakar lite. Kanske skulle man hyra en bil? Kan klubben i så fall sponsra? Eller kanske sponsrar klubben de däck som krävs för att få den vanliga bilen i gott skick? Den går ju mest ju-jutsumil i alla fall.

Just nu vet jag inte. Tur att vi har en midsommarhelg på oss att räkna ut detaljerna.

Drivkrafter

18 Jun

Att dra och baxa två barn runt ett spår som är 2,5 kilometer tar på krafterna. När jag skulle springa mitt varv i eget tempo gick jag uppför sista delen av mördarbacken. Det kändes så där, men jag hade hållit ett högre tempo än vanligt, jag känner att jag mest lunkar runt annars. Det börjar vara dags att utmana mig själv lite mer.

Trots min coachande attityd sprang inte barnen hela varvet, de påstår att de a) inte behöver orka b) orkar när de vill c) har klarat skoljoggen och att det nu inte är en tävling längre.

Ingen tävling? Jag tror de vansläktas! När jag är på det humöret kan jag skutta upp från sängen på morgonen och ropa YES! med armarna rakt upp i luften. Då vet Dan att det var en tävling den morgonen om vem som klev upp ur sängen först. Allt kan vara en tävling, och det är lättare att vinna om det bara är jag som vet det 😉

Jag vet vad som driver mig framåt, nu måste jag försöka hitta det som driver dottern och sonen. Och som inte är godis. Hmmmm. Kan bli tufft.

Äntligen en runda utan vilsespring!

15 Jun

Yes! Jag har lyckats! Jag sprang en runda vid dotterns stall, sprang inte vilse på hela rundan och var tillbaka i god tid innan lektionen slutade. Det var nästan lite tråkigt…

Insikt 1: Det är roligare och lättare att springa om man inte är kissnödig.

Insikt 2: Det är lättare att försvinna bort i musiken om båda lurarna är hela.

Insikt 3: Det är dags att skaffa nya löparskor.

Insikt 4: Jag måste komma ut oftare så att det inte känns så segt.

Nu har jag stretchat och tränat lite styrka så att ryggen ska sluta trilskas. För naturligtvis taggade jag ner stretchingen när jag nått målet att ta första dan. Och naturligtvis vaknade jag 4.20 i går morse av en krampande rygg. Att det ska vara så svårt att fatta vad som krävs för att kroppen ska funka.

Vi ses i Oxelösund!

13 Jun

Nu är det inte länge kvar. Sovsäckarna är tvättade, gierna likaså, snart ska ett sprillans nytt klubbmärke sys på den nya gin så att ingen kan missa att jag tränar i Shindo. 😉 Några löprundor till, midsommar, dotterns födelsedag och sen bär det av mot Oxelösund!

Även i år blir det ett vuxensommarläger utan barn. De åker till Gotland med sin pappa och har det skönt i solen medan vi svettas i dojon. Till barnsommarlägret har vi ett nytt upplägg. I stället för att ha med en uttråkad son som klättrar överallt åker han och Dan till Dans föräldrar i Nyköping och seglar. Det här kan bli riktigt bra för oss allihop!

Det ska bli så roligt att träffa lägergänget igen! Och att få vara med i svartbältesgruppen 😉

Vi ses i Oxelösund!

Fullständig ju-jutsufiering

12 Jun

Nu har det hänt. Efter vårens intensiva träning för att nå målet att ta svart bälte har det slutligen skett. Jag får impulsen att buga så fort jag ska gå in i ett rum. Oftast hinner jag hejda mig. Sedan tidigare har jag svarat ”Hai!” om någon bett mig göra något och jag tolkat det som en order, omän något inlindad. Men nu kom den automatiska bugningen. Undrar var det här ska sluta…

Jag tjurar

9 Jun

Äntligen kom klubbkläderna! Hemmadojon i vardagsrummet förvandlades till ett plocklager när vi bredde ut alla kläder för att plocka ihop dem till prydliga paket till alla som beställt. Det började riktigt dåligt. Jag hade beställt två overaller och hade bara fått en. Någon har fått en annan storlek än det stod på listan, och alla plagg på listan var inte levererade. Sen kom Dan på att den lista vi hade att gå efter kanske inte var den som skickats in som beställning. Men det är helt klart så att det inte stämmer.

Jag blir så trött. Även om de flesta fått det de ska ha kan vi inte börja dela ut några kläder förrän vi rett ut var felet ligger och rättat till det så gott det går.

Jag tjurar. Dan säger att det hade varit konstigt om det funkat utan bekymmer. Jag hade förväntat mig noggrannhet och felfri leverans. Så jag tjurar.

Det hjälpte väl inte att jag förlorade i Carcassonne, heller.

Jag är stolt över föräldrarna

6 Jun

Jag är alltid stolt över min klubb, men i helgen har jag varit lite extra stolt över föräldrarna i klubben. Vi åkte på läger med nio tränande barn och sex vuxna. Bara det är fantastiskt! De barn som åkte utan egen förälder fick snabbt en lägerförälder som hade lite extra koll på barnet.

Lägerarrangörerna i Köping ville sedan ha hjälp med nattvakter och kökshandräckning och det var inga problem. Alla vuxna från Shindo bidrog, några tog nattpass och andra tog i i köket. Det är skönt när det inte sitter fast någonstans utan att alla gör det de kan.

Efter lägret hade några av oss lite tid (fyra timmar) tills tåget skulle gå. Jag är fruktansvärt dålig på att bara drälla när det finns något som måste göras, så vi bar lite mattor och annat för att det skulle gå fortare att bli klara. Det är ju roligt att vara behövd och hjälpa till!

Under lägret fick jag lära känna en hel hop med barn från många klubbar. Några hade jag träffat förut, men en hel del var nya. En särskild plats i hjärtat erövrade Jönköpings knattar. Så söta och så energiska!

Resfeber

3 Jun

Pannkakorna är klara, packningen står i hallen och tåget går om en och en halv timme. Sedan blir det en helg fylld av barn och ju-jutsu i Köping. Det blir flera av barnens första större läger och de flesta i gruppen åker stolta till monsterlägret med ett nytt bälte i bagaget. Det här har vi sett fram emot länge nu, så det är skönt att vi snart, snart, snart kommer iväg.

Jag blir alltid så rastlös den sista timmen före vi ska åka. Eftersom jag alltid är klar i god tid finns det inte mycket att göra på slutet. Resfebern kickar in och fjärilarna börjar röra på sig i magtrakten. Kan det vara så att jag missat något väsentligt? Har vi med oss allt vi behöver?

Först när alla barn och vuxna sitter på tåget och vi rullar mot Köping kommer jag att slappna av på riktigt. Då börjar lägret och det är bara att hänga med.