Drivkrafter

18 Jun

Att dra och baxa två barn runt ett spår som är 2,5 kilometer tar på krafterna. När jag skulle springa mitt varv i eget tempo gick jag uppför sista delen av mördarbacken. Det kändes så där, men jag hade hållit ett högre tempo än vanligt, jag känner att jag mest lunkar runt annars. Det börjar vara dags att utmana mig själv lite mer.

Trots min coachande attityd sprang inte barnen hela varvet, de påstår att de a) inte behöver orka b) orkar när de vill c) har klarat skoljoggen och att det nu inte är en tävling längre.

Ingen tävling? Jag tror de vansläktas! När jag är på det humöret kan jag skutta upp från sängen på morgonen och ropa YES! med armarna rakt upp i luften. Då vet Dan att det var en tävling den morgonen om vem som klev upp ur sängen först. Allt kan vara en tävling, och det är lättare att vinna om det bara är jag som vet det 😉

Jag vet vad som driver mig framåt, nu måste jag försöka hitta det som driver dottern och sonen. Och som inte är godis. Hmmmm. Kan bli tufft.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: