Archive | maj, 2012

Fem sätt att vårda och utveckla lägerkulturen

21 Maj

Ganska ofta får jag frågan hur man skapar en kultur i klubben där det är naturligt att många barn åker på läger. Mitt svar har ofta varit att när jag började klev jag in i en lägerglad klubb, så jag vet egentligen inte. Men jag vet hur man vårdar och utvecklar en lägerkultur och här kommer receptet.

1. Det måste finnas information om lägren i god tid och den måste nå både barn och föräldrar. Det låter självklart, men verkar inte vara det. Jag tar reda på vilka datum som gäller för de läger som brukar hållas så tidigt som möjligt och låter föräldrarna få veta datumen. På så sätt får de överblick och kan fundera på vilket eller vilka läger deras telning kan åka på.

2. Det måste finnas minst en instruktör i klubben som tycker att det är roligt att åka på läger. Om det är instruktören i nybörjargruppen är det bra, för det innebär att alla barn känner den ledaren. Om det finns en ledare som talar entusiastiskt för läger blir chansen större att barnen tycker att det verkar roligt. Jag är också tydlig med att jag tänker åka.

3. Föräldrarna måste vilja åka med, i alla fall ibland. I Shindo har vi valt att ha föräldramöten en gång per termin och där presenterar vi vad vi som klubb förväntar oss av dem. De behöver inte baka till basarer, köpa lotter varje vecka eller försöka kränga underkläder till arbetskamrater. De behöver bara följa med på läger någon gång per år om de vill att deras barn ska kunna åka på läger. Det är en begränsad insats som det visat sig att många kan tänka sig att göra.

4. Det blir lättare om man jämnar marken och gör det lätt för barn och föräldrar att åka med. Jag samordnar resorna och när vi kan åker vi tåg. Det innebär att jag traskar iväg och beställer biljetter för 22 personer när vi ska åka till Monsterlägret. Alla hamnar förhoppningsvis i samma vagn och resan blir en rolig del av lägret för barnen. Även vi vuxna kan slappna av under resan och lära känna både barn och andra vuxna bättre. Klubben skjuter till pengar till resan för det antal vuxna som krävs för att kunna komma iväg, vilket för oss innebär en vuxen per fyra barn. Det känns lagom, men oftast har vi fler vuxna med oss än så.

5. Barnen är de bästa reklampelarna. Med en riktigt bra lägerupplevelse färskt i minnet blir snacket i omklädningsrummen viktigt i rekryteringen inför nästa läger. Det här är svårt att göra något åt, men byter man själv om tillsammans med barnen kan man alltid bolla över ett bra upplägg till någon lägerentusiast så att snacket går igång.

Det finns säkert fler sätt att jobba på, men det här är vad jag kom på att vi gör i min klubb för att få barnen och föräldrarna att tycka att det är en bra idé att åka på läger.

Talangjakt, stiltävling och lyckliga barn

20 Maj

Tänk att orken räcker precis tills hemresan påbörjas från ett läger…
Oavsett om lägret är en dag, en helg, tre, fyra eller sju dagar så håller jag ångan uppe under själva lägret. Jag pratar, skrattar, tränar, nattar barn, letar borttappade saker, dricker vatten, sover 4-5 timmar per natt och går brandvakt. Sen går luften ur mig och det gjorde den med besked i dag. Huvudet susar och helst hade jag sovit hela tågresan hem. Men det hade nog inte varit en så bra idé, så jag lät bli.
Monsterlägret var som vanligt en succé med ett gäng oerhört nöjda barn från Shindo som resultat. En kom hem som vinnare av stiltävlingen, en annan som tvåa i talangjakten. Resten som lyckliga elever som blivit flera snäpp bättre på ju-jutsu under de här tre dagarna.
Det kändes lite konstigt när lägret inleddes med en ledarsamling där vi ombads att inte vara hjälpinstruktörer, utan i stället träna själva på passen. Det brukar vara svårt att hålla ordning på knattarna utan hjälpisar, men okej.
Under två pass på lördagen fick jag vara hjälpis till Emma-Johan och det var jätteroligt!
Nu pratar barnen redan om att åka till sommarlägret i Oxelösund!
Till dess ska vi ha köpt en ny luftmadrass i stället för den som nu tjänat ut och vilar någonstans i ett soprum i Köping.

Snart ska jag få sova i min vanliga säng, så mycket mer uppskattad efter en helg på delad lufmadrass…

Ju-jutsumorsa till 100 procent

18 Maj

I dag blev det frukost på stående fot medan jag stekte ett ton pannkakor till matsäck på tåget. Inspektionen av barnens föreslagna packning utföll till belåtenhet och allt stuvades ner i rullbara väskor. På köksön står vårt enorma berg av ätbara saker vi ska ha med oss på tåget. Bredvid stå min 30-liters ryggsäck där allt ska få plats. Det kan hända att det inte går ihop.

Sonen kanske måste ta hand om sin ostbollspåse själv…

Om en stund blir det lunch och sedan drar vi iväg med spårvagnen in till stan och tåget som ska ta oss till Köping och Monsterlägret!

Rätt många barn (och även vuxna) i Shindogruppen har aldrig varit på ett så stort läger förut, så det ska bli spännande att se hur det går. Det kan hända att vi har lägrets gladaste barn med oss. Vi har i alla fall med oss barn i alla monfärger utom brunt.

Digga digga digga ding ding ding – här glider Shindo in!

Tidningsjobb

17 Maj

I dag sitter jag och fixar till det sista på förbundstidningen. Jag tänkte att den skulle kunna innehålla även det läger jag ska åka på i helgen, men det går inte. Tidningen är knôkfull redan nu, så jag gör i ordning den så att den kan komma ut lite tidigare än planerat.

Det är roligt att läsa om allt som händer i förbundet, men jag är lite sträng och stryker sånt som handlar om vad man åt till lunch och om det var gott eller inte. Det känns inte som att det tillför så mycket. Vi som inte var på ett specifikt läger vill veta om det är värt att åka dit nästa gång det ordnas eller inte. Visst är det viktigt att få i sig näring, men för mig är träningen viktigare.

Än så länge har jag mest fått glada tillrop för det första numret av tidningen, vi får väl se hur det blir efter detta nummer. Jag har redan börjat fundera på innehållet till nästa nummer som kommer i höst. Några saker är ju givna, som de läger som inte fick plats nu, men jag hoppas at det också ska bli utrymme för lite fler artiklar av allmänt intresse.

En ren tillfällighet, eller?

16 Maj

Jag satt med ett namn och mobilnummer framför mig. Uppdraget var att boka en ambassadör från kampanjen Hjärnkoll till sommarens kurser. Jag vet inte hur många gånger jag skjutit upp samtalet för att jag har svårt för att ringa upp främmande människor, men nu skulle det bli av.

Som tur är hamnar jag i en telefonsvarare. Skönt. Nu kan han ringa tillbaka när det passar honom. Jag talar in ett formellt meddelande med mitt namn och att jag ringer från Svenska Ju-jutsuförbundet och mitt ärende. Sedan lägger jag på.

Och så börjar de små kuggarna att tagga i varandra. Jag kollar upp killen på Eniro, ser att han kommer från en liten stad i Dalarna och vilken dag han är född.

Jag ringer ett kollsamtal till min mamma och ringer sedan upp ambassadören igen för att be om ursäkt för det formella meddelandet. Det är ju lite onödigt med allt det formella inom släkten.

Han ringer upp lite senare och så konstaterar vi att, ja, vi är kusiner.

Vi har inte setts på några år, så vi har en del att ta igen, förutom det rent praktiska kring bokningen av föreläsningen.

Efteråt är jag lite tagen. Det känns som en helt otrolig tillfällighet att den ambassadör jag fått tips om via Hjärnkoll skulle vara en släkting.

Så tänker jag efter igen. Hjärnkoll har visserligen bara 200 ambassadörer som är ute och berättar om psykisk ohälsa i någon form. Uppdraget är att höja kunskapen om både diagnoser som ADHD och Aspergers syndrom, likaväl som om depressioner.

Chansen att jag skulle känna just någon av dessa är kanske inte så stor, men personer med psykisk ohälsa finns nära oss alla. De är våra mammor, pappor, kompisar, brorsöner, grannar, fastrar och elever. Och i mitt fall – min kusin.