Arkiv | oktober, 2012

Kroppen till ju-jutsumorsan: Ta det lugnt!

16 Okt

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det bättre, ibland blir det inte det. I lördags skulle vi ha tränat, men av olika anledningar blev jag i stället hjälpinstruktör på knattepasset. Okej, tänkte jag, men eftersom sambon rehabtränar armbågen så kan ju jag träna tisdag och torsdag på vanliga träningstider.

Tji fick jag. Min kropp sa ifrån och med lätt feber och halsont har jag nu varit hemma från jobbet i två dagar. Min mamma talade strängt till mig i telefon i dag och berättade att man måste ha en helt feberfri dag innan man får gå till jobbet igen. Tänk att man alltid är barn i förhållande till sin mamma… Men, jag får väl lyssna på kroppen och se till att jag är ordentligt frisk innan jag drar igång igen.

Träning på torsdag är kanske inte helt realistiskt. Det är nog bättre att ta det lugnt om nu kroppen bestämt sig för att jag måste sakta ner.

Det är bara så frustrerande.

Gripateknikerna gjorde oss kalla

12 Okt

Trots brottningsuppvärmning blev det lite trögt i går. Vi följde samma upplägg som i tisdags, förutom att kihon i mitten i stället bestod av kansetsu waza. De sex gripateknikerna gjorde oss lite kalla och tog ned tempot. När vi sedan skulle ta våra jigo waza-tekniker i tempo var vi inte tillräckligt varma. Jag tror ändå att vi fortsätter med samma koncept i morgon, men vi får helt enkelt även göra några kast i mittenpartiet även om vi kör någon annan kihon.

Det är ändå roligt, vi känner att vi är på G och att vi kommer framåt varje gång vi tränar.

I morgon kör vi egen träning när knattarna tränar och sedan får vi spela spel och umgås utanför mattan. Det är en bra belöning efter en bra träningsvecka.

Tisdag kväll i dojon

10 Okt

Tisdagar är dojodagar. Jag går upp till lokalen vid 17.30 för att börja lägga ut mattor och kunna ta emot nybörjarbarnen när de kommer. De två som kommer dit först är de som får äran att hänga upp klubb- och förbundsflagan när alla mattor ligger ute. Det var en enorm lättnad när jag kom på det. Inget mer tjafs om vems tur det är, utan alla vet vad som gäller.

I går hade jag ett pass där jag började med grundsteg, sedan byggde på med blockeringar och tillslut la på en teknik och en fasthållning. Så här till exempel: vi gick över mattan med tsuri ashi, övade taisabaki, både lång och kort. När vi sedan skulle öva blockeringen ju morote jodan uke utbrast ett av barnen: ”Det är ju samma steg som vi gjorde nyss!” Kaching! Så glad jag blev! Det hade trillat ner precis som jag hoppats på. Så nu satt steget och blockeringen så då byggde vi bara på med en hiki otoshi som avslut.

När det kändes som att de inte orkade mer tekniker två och två ”lekte” vi Sempai säger. Den går ut på att barnen står uppställda sida vid sida vända mot mig. Jag säger ett tekniknamn och gör tekniken, till exempel kamae gard eller ushiro ukemi med dämpning. Jag gör också tekniken. Säger jag Sempai säger och sedan tekniknamnet ska de göra tekniken, annars inte. Den som missar får ställa sig ytterst i raddan av barn. Vilken sida som är bäst och sämst bestämmer jag från gång till gång. På det här sättet kan barnen träna grundtekniker rätt länge utan att tröttna, namnen på teknikerna upprepas och de har en chans att lära sig även dem. Jag snodde övningen från sonens fäktningsträning och ju-jutsufierade den.

Som avslutning på barnpasset repeterade vi renraku waza-teknikerna till gult och orange monbälte, något de övade på förra passet.

Eftersom jag egentligen inte hade haft lust att gå upp til dojon alls igår för att min energinivå var så låg knaprade jag lite nötter och torkad frukt innan jag klev på mattan igen till vuxenträningen.

Monica och jag hade bestämt att vi skulle graderingsträna, så det gjorde vi. Vårt upplägg igår var att vi började med att köra igenom katans tekniker (bara ingångar) för att öva in ordningen. Sedan fortsatte vi med ingångar på de fyra jigo waza-tekniker vi valt ut (två var). När det kändes som att balansbrytningarna funkade i de teknikerna och det blev lite mer än bara ingångar gick vi över till kihon waza och drog igenom alla kasten. Allt ska ju upp ett snäpp, och nånstans ska man börja. Nu var vi riktigt varma och efter ett mellanspel med tremannatekniker med S som ska upp till 2 dan till jul körde vi de fyra jigo waza-teknikerna igen, fast nu fullt ut.

Sen kände vi oss klara, så då avslutade vi med teknikerna i katan i rätt ordning. Båda var supernöjda efter passet och tyckte att det hade gått bra. Min energinivå var återställd och dessutom var det ju lite snyggt och symmetriskt upplägg 😉

I morgon tränar vi igen och då är planen att byta ut kasten till någon annan del av kihon waza.

Jag tog slut

8 Okt

Det har hänt ett par gånger nu. Jag tar bara slut. Plötsligt känner jag att det inte funkar längre. Det hände igår på svartbälteskursen på Bosön. När eftermiddagens första pass pågått ungefär halva tiden var det enda jag ville att kura ihop mig i ett hörn och sova. Huvudet och kroppen var såååå tunga och jag fick kliva av. Jag vill inte skada mig eller någon annan, så det var bara att lyssna på kroppen. Sist det hände var på Alingsåslägret för nåt år sedan. Då låg tårarna på lur och sprutade på Lille Skutt-vis när det gjorde lite ont. Så brukar jag inte vara. Oftast kopplar jag på mitt studsiga läger-mode och det, tillsammans med envishet och pannben brukar hålla hela vägen.

Det är dags att skärpa till träningen här hemmavid så att orken finns när den behövs. Jag är ändå glad att jag lyssnade på kroppen och klev av, för i dag efter naprapaten tittat på mig var jag rejält groggy. Och då var han ändå inte på nacken alls. Han skakade mest på huvudet när jag erkände att jag inte väljer träningspartner så strategiskt alltid. Jag gillar ju att leka med de stora grabbarna och blir jätteglad när jag får det. Men viktskillnader på runt 30 kilo märks i kroppen efteråt.

I morgon instruerar jag nybörjarbarn och sedan ska Monica och jag graderingsträna. Hoppas att kropp och huvud vaknat tills dess. Annars får vi köra ett pass i lågt tempo (moahahaha) och fokusera på detaljer.

I kväll gick startskottet på riktigt

3 Okt

Medan mina barn var på scouterna tränade Monica och jag i hemmadojon. Först repeterade vi de liggande teknikerna i systemet så att vi sedan kunde köra randori där uke anfaller någon som ligger ner. Det blev en ganska flamsig och tramsig variant med mycket skratt och inte så bra tekniker. Kanske berodde det på att vi när vi repeterade teknikerna hämtade en smörkniv att hota varandra med i stället för den vanliga gummikniven. ”Dödshot med smörkniv dekorerad med blomster” kändes inte så allvarligt.

Sambons leende var inte stolt, direkt. Snarare lite uppgivet.

Men sen bestämde vi oss för att öva katan som avslutning på passet. Vi har inte övat den tillsammans på länge, kanske inte nån gång efter graderingen. Den första halvan sitter hyfsat och den andra gick också rätt bra. Nu log sambon lite mer stolt än uppgivet. Helt plötsligt hade han sett något som inte alls var tramsigt eller flamsigt. Riktga attacker, snabba försvar med bra tekniker och två koncentrerade ju-jutsukas.

Gör katan i början av varje pass, var hans råd, då skärper ni till er och sätter tonen för träningspasset.

Förmodligen ett bra råd även av andra skäl. På tisdag tränar vi tillsammans igen. Till dess ska vi ha valt ut de två jigo waza-tekniker till 2 dan som vi känner oss osäkrast på just nu. De fyra teknikerna kommer vi sen att öva direkt efter uppvärmningen eller kanske till och med som uppvärmning tills vi känner oss säkra på dem. Då tar vi fyra nya tekniker. I början kanske vi inte hinner mycket mer än de fyra teknikerna, men då gnuggar vi dem.

Det känns bra, vi är på väg. Vi siktar mot gradering i maj nästa år, men i januari utvärderar vi och ser om vi har kommit så långt som vi vill för att vara redo. Nån provgradering bör vi hinna med längs vägen.

Prioriteringar

3 Okt

image

Mitt namn är inte så viktigt, men klubbens är desto viktigare. Med antydan till japansk sol bakom… Fick denna i går av en lillasyster till en av mina elever.