Long time no see

20 Maj

Efter sju sorger och åtta bedrövelser är det dags. Dags att blogga och dags att ställa mig på mattan som elev. I morgon stannar jag efter att jag instruerat barnen och tränar själv. Om kroppen håller…
Träningsuppehållet på två veckor har också inneburit ett två veckors uppehåll på stretchingen. Det tycker inte min kropp om och därför strejkar nu en väldigt stor muskel som jag sitter på. Under hela helgen har jag vaggat omkring, när jag kunnat gå, och i dag är det lite bättre. Panodiltabletter och iprengel, det har räddat mig från total kollaps.
Fast i fredags skulle ni ha varit med. Då tänkte jag att jag skulle häva smärtan och krampen med att stretcha på träningsmattan inne i vardagsrummet. Ner på rygg kom jag. Jag kunde sätta upp höger fot på vänster knä, men att dra till mig det vänstra knät var omöjligt. Jag låg så ett tag och bestämde mig sedan för att det kunde räcka. Så jag sänkte ner benen igen. Det skulle jag inte gjort! Smärtan skar till rejält och på något sätt hamnade jag på mage. Där låg jag och kom ingenstans.
Det hjälpte inte hur mycket jag berättade för mig själv att jag inte var trasig, att det bara var smärta och att det nog skulle gå att överleva den. Min kropp trodde inte på mig och vägrade röra sig. Jag ska inte gå inte på fler detaljer, men efter ungefär en halvtimme med indragen kudde under magen, iprengel, massage och stöd av sambon tog jag mig upp på fötter igen. Jag tror att jag ska sluta slarva med stretchingen, 😉
Mentalt känner jag mig redo att ställa mig på mattan igen som elev. Monsterlägret i Köping gjorde sitt till för att komma ihåg att jag älskar att träna ju-jutsu.
Men viktigast av allt var att när jag var som mest deppad fanns det någon som lyssnade, peppade och gav mig perspektiv. ”Jorden har inte gått under, hundar kissar inte på dig och du har fortfarande folk som tycker om dig.”
Och när jag blev för tonårsdramatisk, självdestruktiv eller bara tyckte att det var allmänt skönt att tycka synd om mig själv sa han till mig att skärpa mig.
Tack för allt stöd, M, du är guld värd!
Så, om bara rumpan håller är jag tillbaka på mattan i morgon.
Vi ses där!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: