Archive | september, 2013

Mer match på mattan

25 Sep

Min son tränar inte Ju-jutsu Kai. Jag har länge tyckt att det är tråkigt, han hänger ju ändå med på ett och annat barnläger och skulle väl lika gärna kunna träna?

Nu har jag börjat uppskatta det. Inte så att han inte skulle vara välkommen upp på mattan om han ändrade sig, men genom honom har jag fått ta del av många andra idrotter och aktiviteter. Det var fotboll, taido, fäktning, breakdance, klättring och nu senast badminton.

Under hans fotbollsträningar spelade föräldrar match mot barnen i slutet av varje träning. Där lärde jag mig att det var meningen att vi inte skulle ge järnet, utan att barnen alltid skulle få vinna. Jag var med och spelade en gång. Det var inte för mig. Jag lärde mig också hur viktigt det är att se varje barn och se till så att alla vet vad de ska göra. Det funkade inte så bra i hans lag, och det var en av anledningarna till att han lämnade fotbollen efter en termin.

Taidon var jag inte så engagerad i, förutom att jag körde honom dit och såg till att han kom till graderingen i slutet av den första och enda terminen. Men jag lärde mig i alla fall vad en träningstid klockan 16.30 innebär för föräldrarna som måste se till att barnet ätit något och hinner dit i tid. I BK Shindo börjar inga träningar före 17.30 på vardagar.

Från fäktningen har jag snott ett roligt sätt att träna ställningar och steg. Jag har lagt in ju-jutsuövningar i stället och vips blev det en ”lek” som barnen kan hålla på med  l ä n g e.

Klättringen är vi fortfarande kvar på, och där krävs rejält med föräldraengagemang. Det har gjort att jag med större självförtroende kan berätta för ju-jutsuföräldrarna om de få förväntningar vi har på dem.

Både breakdance (som han slutade med efter den första terminen) och badminton (som han går i nu) har lärt mig en del om hur man dödar glädje och lust. Båda aktiviteterna fokuserar på teknik. Inte på att röra sig till musik eller att spela badminton.

På badmintonträningarna förekommer dessutom tävlingar där det förlorande laget blir straffat, kollektiv bestraffning om någon i laget går i stället för att springa och oändliga instruktioner av övningar där sedan barnen är aktiva ett och ett medan resten står och väntar. Jag slog mig lite för bröstet och tänkte att så gör inte vi. Och det gör vi inte när det gäller straffen och kanske inte heller övningar där ett barn i taget är aktivt, men de oändliga instruktionerna… Där är jag skyldig till ett och annat.

Jag vill att de träningar jag håller ska vara roliga och att barnen ska lära sig något. Men oftast hamnar jag i att fokusera på att barnen lär sig något och att de har roligt på köpet.

Ju-jutsu Kais motsvarighet till match är kanske randorin. Eftersom jag tycker att det vore vettigt att på badmintonträningarna lägga merparten av tiden på att faktiskt spela badminton och en mindre del på att traggla tekniska detaljer, ska jag jobba mer med randori.

Nu instruerar jag barn. Mer specifikt nybörjarbarn. Därför kan det ju inte bli fråga om att släppa dem lösa, men jag ska satsa mer på att träna randori och tekniker i serie i fortsättningen. Det blir mer tempo och det är vad barnen faktiskt vill göra. De tekniker de behöver kunna till nästa bälte lär de sig på vägen genom att jag plockar ihop vettiga serier och styr randorin på ett smart sätt.

Här och nu

21 Sep

I dag var jag inte i Luleå, Göteborg, Borlänge, Nybro eller Uppsala. På alla de platserna pågår läger eller kurser inom Svenska Ju-jutsuförbundet. Jag var i Mölndal och höll knattepasset.
Jag och mina barn städade huset och njöt av att gå barfota utan att fötterna kändes panerade efteråt. Knattarna var glada och duktiga och två mammor var jätteintresserade av att börja själva.
Kort sagt har dagen varit riktigt bra.
Jag behövde få en lugn helg hemma. Nästa helg blir inte det – då blir det träning i Linköping.

Dunderhonung

19 Sep

Det har varit en trög terminsstart, det erkänner jag. Mycket på jobbet och en vilja att fokusera mer på barnen nu när det bara är vi har gjort att träningen fått mindre tid.
Jag brottas också ständigt med problemet att jag tänker för mycket på mattan. Mitt i en teknik tar hjärnan över och beordrar paus eller uppmärksammar kroppen på att nu får du inte missa den här detaljen. Det innebär naturligtvis att tekniken tappar sitt flyt och kroppen blir förvirrad och börjar skicka ut armar och ben åt alla möjliga håll.
Ikväll nynnade jag mig igenom teknikerna. Det visade sig att om jag sysselsätter hjärnan med att nynna så får kroppen jobba i fred och då flyter det. Den sång som funkade bäst var Bamsesången. Det går inte låta bli att le när man nynnar den, vilket gör kroppen avslappnad = bättre teknik.
Varsågoda – jag bjuder på den dunderhonungen!