Funderingar på graderingar

1 Mar

Det här med graderingar. Det verkar som att det kan vara svårt att förstå hur stor vikt vi lägger vid dem om man inte själv utövar någon kampsport där de finns.

  • Under våren, fram till graderingen, när allt fokus låg på träning och den stundande graderingen.
  • I våras, när jag kuggade på min gradering till andra dan och knappt gick att prata med på jobbet utan att jag bröt ihop.
  • Under sommar och höst när jag laddade om för att satsa på att klara andra dan.
  • I december, när jag jublande kom till jobbet med ny grad.

Hela tiden fanns det folk omkring mig som undrade varför det var så viktigt, varför jag ville vidare. Jag hade ju svart bälte redan… Var det verkligen värt det?

Det är svårt att förklara, och jag tror att det är lite olika vad som driver oss. För mig handlar det självklart om att vinnarskallen i mig vill vidare mot nya mål. Men det handlar också om att fortsätta utvecklas som utövare, att fatta lite till av hur vår stil, vårt system är uppbyggt. Och som vanligt, när det gäller mig, så handlar det om att vilja vara med när de stora grabbarna leker. Och i den gruppen är jag inte än. Jag närmar mig, men jag är inte där. Frågan är om den gränsen flyttas om och när jag lyckas erövra tredje dan…

Jag har inte bestämt mig för om jag verkligen vill göra den satsningen, men som tur är finns det ingen maximitid mellan graderna. Det som är tydligt är dock att ju längre man stannar på en grad desto troligare är det att man inte tar nästa steg.

Jag ska bara känna efter om det vore okej för mig. Att stanna och inte försöka ta nästa steg. Nån gång tar det stopp, det inser jag ju, frågan är bara när det gör det.

Just nu har jag flera vänner som siktar på en högre grad denna termin eller i sommar. Det är spännande att följa deras träning. Alla är i olika faser i sina förberedelser. Några skulle nog kunna gradera i morgon, medan andra är inne i fasen där man tvivlar på sig själv och sin förmåga. För mig var den fasen så stark ett tag under hösten att jag inte ville instruera vuxna alls. Jag kände att jag inte hade något att ge. All min ju-jutsu var demonterad och höll på att byggas ihop igen, på ett lite annat sätt.

Det är en känslig fas, självförtroendet är lågt och humöret likaså. Men det är också en fas som gör att omgivningen också börjar tycka att det ska bli skönt när den kommande graderingen är över. ”Ska du inte gradera snart, så du slutar vara så sur”, fick jag höra av en kollega.

Sen. När allt faller på plats och allt man kämpat med bara flyter, då vet man att det var väl värt allt slit och alla dalar.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: