Sista inlägget

20 Jun

Kanske borde jag bara låta den här bloggen blekna bort. Låta det senaste blogginlägget ligga och inte göra det jag gör nu. Men jag är svag för avslut.
I Shindo har vi alltid sagt att de personer som lämnat träningen och klubben har tagit ett uppehåll. Vissa gör korta uppehåll, andra uppehåll som varar resten av livet. Men inställningen har varit att oavsett längd på uppehåll är man alltid välkommen tillbaka.
För drygt ett år sen tog jag ett uttalat uppehåll från ju-jutsun och klubben. Det skulle vara i ett år och sen var det dags att utvärdera.
Den mest akuta faktorn som tvingade mig till beslutet om uppehåll var att jag var sjuk. Riktigt sjuk. Inte bara en rejäl influensa, utan en autoimmun sjukdom, Graves, som påverkade sköldkörteln som började producera hormon i överflöd. Ämnesomsättningen gick på högvarv, jag skakade i stort sett hela tiden och hade en vilopuls på runt 110 när jag skulle sova. Energin tog slut väldigt snabbt och när det var som värst sov jag kanske 18 timmar per dygn. Resten av tiden proppade jag i mig mat och kollade på tv. Det var allt jag orkade.
Nu är Graves under kontroll, även om jag fortfarande medicinerar. I värsta fall gör jag det resten av livet. Det är inte en stor grej. Eller, jo, det är det. Jag har gått från att ta allergimedicin tre månader om året till att knapra i mig åtta tabletter om dagen och då har jag fasat ut ett par mediciner.
Plus att jag varje vecka tar en spruta med biologisk medicin för en annan sjukdom som blommade ut under den orkeslösa perioden när jag inte hade möjlighet att träna så intensivt som jag varit van att göra de senaste tio åren.
Träning är nämligen en av behandlingarna mot AS (ankyloserande spondylit). De biologiska medicinerna en annan. AS är också en autoimmun sjukdom, en kronisk och ärftlig. Mamma har det och nu har jag också fått diagnosen.
Ett par leder i bäckenet påverkas rejält av AS och även om jag är hyfsat smärtfri med sprutorna jag tar lockar det inte särskilt mycket att dunsa ner i en matta i nuläget.
Mitt liv har också förändrats på andra sätt eftersom jag numera är sambo med en man som inte tränar ju-jutsu. I stället dansar vi ihop (ja, han får föra) och vårt liv med två barn på varsitt håll och pendling mellan våra två boenden som ligger några mil ifrån varandra ger inte utrymme till ett intensivt klubbliv och lägerdeltagande.
Så. Det jag med många ord försöker få sagt är att just nu ser det ut som att jag sällar mig till dem som tagit uppehåll från ju-jutsun för resten av livet.

2 svar to “Sista inlägget”

  1. Gunilla Tallbacka juni 20, 2018 den 13:33 #

    Tråkigt att höra Lotta, att du drabbats av så mycket! Jag trodde jag var värst, artros i knät. Jag tränar inte jujutsu längre heller. Däremot fungerar karate bättre för mig.
    Lycka till med dansen. Kampsport är väl lite som dans. 😉
    Sköt om dig!

  2. Monica juni 20, 2018 den 20:17 #

    Så sorgligt att höra att du behöver ta det här beslutet! Men med den sjukdomen förstår jag att det är svårt.
    Du har betytt så mycket för klubben, för barnen i klubben och för mig som fått fömånen att dunsa runt med dig på mattan så mycket!
    Stor kram Lotta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: