Arkiv | träningstankar RSS feed for this section

Ny fart

15 Okt

Nästan direkt efter att jag graderat till 2 dan började folk fråga om hur jag tänkte när det gällde 3 dan. Jag har legat lågt.  Svarat att jag ska njuta av att ha gjort en bra gradering och ha roligt på mattan. Mumlat nåt om att jag inte vet om jag har det i mig.
Helgen som gick var jag på svartbälteskurs på Bosön och där fick vi bland annat jobba med att komma på tekniker till 4 och 5 dan. Det  var ruskigt roligt och jag kände att det vill jag göra.
På väg hem i bilen pratade vi om helgen och jag berättade att jag inte kände att jag hade någon given kastdocka till 3 dan. John satsar på 4 dan. Men han tyckte han kunde!
Nu ska jag börja fokusera på att förbättra alla mina grundtekniker och ta en rejäl titt på katan.
Framåt!

Middag i stället för ju-jutsu

28 Apr

Ikväll är det träning i Kista. Där kommer jag inte att vara, trots glada rop från sensei där. I stället sitter jag på konferenshotellet i Upplands Väsby och äter middag med kolleger från hela landet. Det känns helt okej, även om träningen också hade varit väldigt rolig. Det får bli en annan gång.

På mattan ser vi likadana ut

26 Apr

En fråga som ”Vad jobbar du med?” är rätt vanlig i livet utanför dojon. I dojon eller på mattan är den inte särskilt relevant. Det spelar ingen roll om du har doktorerat eller sitter i kassan på Ica Maxi. Det är hur du beter dig på mattan som räknas. I våra vita dräkter ser vi alla likadana ut, det är bara bältesfärgen som skiljer. Det händer rätt ofta att jag inser att jag har krälat runt på mattan tillsammans med någon jag tycker att jag känner väl, men jag har ingen aning om vad personen gör i livet utanför dojon.

Vissa personer går man bra ihop med på träningen, andra inte. Kön, ålder eller sysselsättning har inget med saken att göra. För mig handlar det mer om storlek och attityd. Jag älskar att träna med lagom stora människor som, liksom jag, vill ge järnet utan att för den skull göra den andra illa. Allt eftersom åren går lär man sig vilka dessa är, och under påsken upptäckte jag nya favoriter, eftersom jag bytte grupp och fick träna med lite nya människor.

Det roligaste är när man kan träna riktigt fokuserat och hårt tillsammans, men ändå kan lägga av ett riktigt gapskratt mellan varven. Då studsar jag alltid lite extra.

Nu räcker det!

30 Mar

Nu får det vara bra. Härmed bestämmer jag att jag är frisk. Snuvan och den reflexmässiga hostan kan dra nåt gammalt över sig!

Jag är trött på detta och tänker dra igång träningen igen. Det är helt enkelt för tråkigt att inte träna!

Så, nu får vi se om ren vilja räcker så långt som jag hoppas…

Nya mål

13 Mar

”Vad har du för mål nu?”, undrade en av mina klubbkompisar i dag.

Jag kom inte på nåt där och då, annat än att jag inte vet om jag siktar på någon gradering i en avlägsen framtid.

Sen under passet klarnade det. Mitt mål just nu är att bli en bättre uke. Jag vill jobba på att göra bra attacker, falla bra och slappna av på mattan. Fast ändå köra järnet, liksom. Kan jag lyckas coacha nån annan längs vägen så är det fantastiskt.

Sen vill jag alltid utvecklas som instruktör, bli bättre på att se alla barn och förstå hur de lär sig så jag kan hjälpa dem förstå ännu lite mer ju-jutsu kai.

Det är mina mål. Jag kan jobba ett tag på dem, tror jag.

När jag har som minst lust behöver jag det mest

11 Mar

I dag ville jag verkligen inte träna. Hade jag inte haft ansvar för föräldramötet vet jag inte om jag hade gått till dojon ens. Jo, kanske, eftersom jag peppar dottern att gå dit även när hon inte har lust.

Men jag ville verkligen inte. Det är väldigt mycket på jobbet just nu och jag kände mest för att bara vara hemma och vila kropp och hjärna. Men jag gick ändå. Och fick ett väldigt bra pass nere på mattan. Liggande tekniker, mosa, kavla ut den andra med kroppen, göra det allmänt obekvämt för den som haft den dåliga smaken att ge sig på mig. Det var så roligt. Och i en och en halv timme var jag helt i nuet. De två stora parallella projekten på jobbet fanns inte. Inga deadlines flåsade mig i nacken, bara min motståndare 😉

Sen ville jag inte gå hem. Efter att vi burit bort mattorna stod vi en lång stund och pratade. Bara för att det är mysigt.

Jag är glad att jag gick till dojon och glad över att jag klev upp på mattan. Att träna ju-jutsu är vila för hjärnan. Jag glömmer det ibland när jag är som mest stressad.

Kort träning

6 Mar

I dag kom dottern och jag sist till passet och gick först av alla. Hon mådde inte så bra, så vi bröt och gick hem i stället. Men det var skönt att få köra lite grann i alla fall, och dotterns humör var i alla fall gott när vi traskade hemåt. Det var det inte när vi stretade uppför backen till dojon.

Nästa helg är det Vårmonet, då hinner jag förhoppningsvis träna lite själv, vara lite hjälpis och instruera några pass. Det ska bli så roligt att komma iväg på läger. För flera av mina elever blir det deras första läger och jag hoppas att de ska få en riktigt bra upplevelse.

Funderingar på graderingar

1 Mar

Det här med graderingar. Det verkar som att det kan vara svårt att förstå hur stor vikt vi lägger vid dem om man inte själv utövar någon kampsport där de finns.

  • Under våren, fram till graderingen, när allt fokus låg på träning och den stundande graderingen.
  • I våras, när jag kuggade på min gradering till andra dan och knappt gick att prata med på jobbet utan att jag bröt ihop.
  • Under sommar och höst när jag laddade om för att satsa på att klara andra dan.
  • I december, när jag jublande kom till jobbet med ny grad.

Hela tiden fanns det folk omkring mig som undrade varför det var så viktigt, varför jag ville vidare. Jag hade ju svart bälte redan… Var det verkligen värt det?

Det är svårt att förklara, och jag tror att det är lite olika vad som driver oss. För mig handlar det självklart om att vinnarskallen i mig vill vidare mot nya mål. Men det handlar också om att fortsätta utvecklas som utövare, att fatta lite till av hur vår stil, vårt system är uppbyggt. Och som vanligt, när det gäller mig, så handlar det om att vilja vara med när de stora grabbarna leker. Och i den gruppen är jag inte än. Jag närmar mig, men jag är inte där. Frågan är om den gränsen flyttas om och när jag lyckas erövra tredje dan…

Jag har inte bestämt mig för om jag verkligen vill göra den satsningen, men som tur är finns det ingen maximitid mellan graderna. Det som är tydligt är dock att ju längre man stannar på en grad desto troligare är det att man inte tar nästa steg.

Jag ska bara känna efter om det vore okej för mig. Att stanna och inte försöka ta nästa steg. Nån gång tar det stopp, det inser jag ju, frågan är bara när det gör det.

Just nu har jag flera vänner som siktar på en högre grad denna termin eller i sommar. Det är spännande att följa deras träning. Alla är i olika faser i sina förberedelser. Några skulle nog kunna gradera i morgon, medan andra är inne i fasen där man tvivlar på sig själv och sin förmåga. För mig var den fasen så stark ett tag under hösten att jag inte ville instruera vuxna alls. Jag kände att jag inte hade något att ge. All min ju-jutsu var demonterad och höll på att byggas ihop igen, på ett lite annat sätt.

Det är en känslig fas, självförtroendet är lågt och humöret likaså. Men det är också en fas som gör att omgivningen också börjar tycka att det ska bli skönt när den kommande graderingen är över. ”Ska du inte gradera snart, så du slutar vara så sur”, fick jag höra av en kollega.

Sen. När allt faller på plats och allt man kämpat med bara flyter, då vet man att det var väl värt allt slit och alla dalar.

Kanske är det nu det lossnar

8 Okt

Det har känts så otroligt trögt, det här med att ladda om och förbereda sig för en ny gradering. Jag tränade mycket i sommar, men under hösten har skador och andra saker jag måste göra lagt hinder i vägen. Jag har känt mig missmodig och tyckt att jag inte kan nånting. Alla tekniker har dekonstruerats och plågsamt långsamt satts ihop igen. I dag gav det resultat. Kvällens träning var den mest fokuserade på länge, jag gjorde tre tekniker som jag haft svårt för och jag gjorde dem bra, i högt tempo. Kanske är det nu det lossnar. Kanske är det nu all den kunskap jag har och all den träning jag lagt ner rinner ut i händer och fötter så att hjärnan inte är involverad, utan jag bara gör.

Även randorin mot två motståndare kändes bra, och den liggande randorin också. Nu är det full fart framåt till provgraderingen. Eller -arna. Troligen blir det en den 25 oktober och en den 28. Inte optimalt, men det är för två olika personer som kan komma med olika infallsvinklar. Vid det första tillfället kommer jag kanske inte att kunna visa de teknikerna där jag har två motståndare.

Jag behövde inte ens använda nynnandet som knep för att koppla bort hjärnan. Med John som motståndare går det fort. Då hinner jag inte tänka. Det är bra.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

5 Okt

Idag sitter jag och väntar på att sonens klättring ska börja. På Bosön börjar snart svartbälteskursen.
Förra lördagen tränade jag i Linköping och lyckades stuka tummen så rejält att hela kycklingklubban skiftat i lila hela veckan.
Jag har hållit det pass jag skulle, men inte tränat själv. Känner att tiden rinner iväg lite, men hoppas kunna spurta lite de närmaste veckorna.
Jag har fått en tid för provgradering och det känns bra. Får jag minsta signal om att det inte duger skjuter jag på graderingen. Den här gången tar jag inga risker. Eller det gör jag ju i och för sig genom att prova igen…