Arkiv | Vägen till andra dan RSS feed for this section

Funderingar på graderingar

1 Mar

Det här med graderingar. Det verkar som att det kan vara svårt att förstå hur stor vikt vi lägger vid dem om man inte själv utövar någon kampsport där de finns.

  • Under våren, fram till graderingen, när allt fokus låg på träning och den stundande graderingen.
  • I våras, när jag kuggade på min gradering till andra dan och knappt gick att prata med på jobbet utan att jag bröt ihop.
  • Under sommar och höst när jag laddade om för att satsa på att klara andra dan.
  • I december, när jag jublande kom till jobbet med ny grad.

Hela tiden fanns det folk omkring mig som undrade varför det var så viktigt, varför jag ville vidare. Jag hade ju svart bälte redan… Var det verkligen värt det?

Det är svårt att förklara, och jag tror att det är lite olika vad som driver oss. För mig handlar det självklart om att vinnarskallen i mig vill vidare mot nya mål. Men det handlar också om att fortsätta utvecklas som utövare, att fatta lite till av hur vår stil, vårt system är uppbyggt. Och som vanligt, när det gäller mig, så handlar det om att vilja vara med när de stora grabbarna leker. Och i den gruppen är jag inte än. Jag närmar mig, men jag är inte där. Frågan är om den gränsen flyttas om och när jag lyckas erövra tredje dan…

Jag har inte bestämt mig för om jag verkligen vill göra den satsningen, men som tur är finns det ingen maximitid mellan graderna. Det som är tydligt är dock att ju längre man stannar på en grad desto troligare är det att man inte tar nästa steg.

Jag ska bara känna efter om det vore okej för mig. Att stanna och inte försöka ta nästa steg. Nån gång tar det stopp, det inser jag ju, frågan är bara när det gör det.

Just nu har jag flera vänner som siktar på en högre grad denna termin eller i sommar. Det är spännande att följa deras träning. Alla är i olika faser i sina förberedelser. Några skulle nog kunna gradera i morgon, medan andra är inne i fasen där man tvivlar på sig själv och sin förmåga. För mig var den fasen så stark ett tag under hösten att jag inte ville instruera vuxna alls. Jag kände att jag inte hade något att ge. All min ju-jutsu var demonterad och höll på att byggas ihop igen, på ett lite annat sätt.

Det är en känslig fas, självförtroendet är lågt och humöret likaså. Men det är också en fas som gör att omgivningen också börjar tycka att det ska bli skönt när den kommande graderingen är över. ”Ska du inte gradera snart, så du slutar vara så sur”, fick jag höra av en kollega.

Sen. När allt faller på plats och allt man kämpat med bara flyter, då vet man att det var väl värt allt slit och alla dalar.

Annonser

Den här gången nådde jag ända fram

6 Dec

Under hösten har jag varit sparsam med mitt bloggande. Dels kände jag att jag i våras spred ut min energi åt alla håll, dels har jag inte haft tid och ork. Jag har fokuserat min energi inåt till ett stenhårt fokus och min ork och tid på träning.

Och det gav resultat.

Den 30 november graderade jag till 2 dan i Ju-jutsu kai. Känslan är svår att beskriva. Innan allt började var jag rastlös och lättirriterad, ville bara att vi skulle börja. För varje teknik som hoppades över (ungefär 25 procent) kände jag inte lättnad utan snarare ”Nähä, fick jag inte visa upp den?”

John och jag har jobbat stenhårt med att få alla detaljer på plats i teknikerna och det kändes som att jag lyckats pricka in formtoppen till graderingsdagen. Fokus, ork, teknik och flow sammanföll på ett sätt det nog aldrig gjort tidigare. Tummen gjorde inget väsen av sig alls. Den var i och för sig tejpad för stöd och skydd, men ändå.

Och vilket stöd jag kände av klubbkamrater och andra vänner som dök upp på graderingen! Det var helt otroligt och ett av skälen till att det gick så bra.

Nu när jag nått mitt mål för hösten ska jag försöka återuppta bloggandet. Jag har lite tankar på lager 😉

I morgon bär det av till Bosön för att titta på andras graderingar, bland annat prövar John och min före detta sambo på söndagen till 3 dan. Det ska bli roligt att se.

Kanske är det nu det lossnar

8 Okt

Det har känts så otroligt trögt, det här med att ladda om och förbereda sig för en ny gradering. Jag tränade mycket i sommar, men under hösten har skador och andra saker jag måste göra lagt hinder i vägen. Jag har känt mig missmodig och tyckt att jag inte kan nånting. Alla tekniker har dekonstruerats och plågsamt långsamt satts ihop igen. I dag gav det resultat. Kvällens träning var den mest fokuserade på länge, jag gjorde tre tekniker som jag haft svårt för och jag gjorde dem bra, i högt tempo. Kanske är det nu det lossnar. Kanske är det nu all den kunskap jag har och all den träning jag lagt ner rinner ut i händer och fötter så att hjärnan inte är involverad, utan jag bara gör.

Även randorin mot två motståndare kändes bra, och den liggande randorin också. Nu är det full fart framåt till provgraderingen. Eller -arna. Troligen blir det en den 25 oktober och en den 28. Inte optimalt, men det är för två olika personer som kan komma med olika infallsvinklar. Vid det första tillfället kommer jag kanske inte att kunna visa de teknikerna där jag har två motståndare.

Jag behövde inte ens använda nynnandet som knep för att koppla bort hjärnan. Med John som motståndare går det fort. Då hinner jag inte tänka. Det är bra.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

5 Okt

Idag sitter jag och väntar på att sonens klättring ska börja. På Bosön börjar snart svartbälteskursen.
Förra lördagen tränade jag i Linköping och lyckades stuka tummen så rejält att hela kycklingklubban skiftat i lila hela veckan.
Jag har hållit det pass jag skulle, men inte tränat själv. Känner att tiden rinner iväg lite, men hoppas kunna spurta lite de närmaste veckorna.
Jag har fått en tid för provgradering och det känns bra. Får jag minsta signal om att det inte duger skjuter jag på graderingen. Den här gången tar jag inga risker. Eller det gör jag ju i och för sig genom att prova igen…

Dunderhonung

19 Sep

Det har varit en trög terminsstart, det erkänner jag. Mycket på jobbet och en vilja att fokusera mer på barnen nu när det bara är vi har gjort att träningen fått mindre tid.
Jag brottas också ständigt med problemet att jag tänker för mycket på mattan. Mitt i en teknik tar hjärnan över och beordrar paus eller uppmärksammar kroppen på att nu får du inte missa den här detaljen. Det innebär naturligtvis att tekniken tappar sitt flyt och kroppen blir förvirrad och börjar skicka ut armar och ben åt alla möjliga håll.
Ikväll nynnade jag mig igenom teknikerna. Det visade sig att om jag sysselsätter hjärnan med att nynna så får kroppen jobba i fred och då flyter det. Den sång som funkade bäst var Bamsesången. Det går inte låta bli att le när man nynnar den, vilket gör kroppen avslappnad = bättre teknik.
Varsågoda – jag bjuder på den dunderhonungen!

Nu ältar jag lite

18 Aug

Om en dryg vecka börjar höstterminens träning och då tänker jag lägga allt mitt fokus på en gradering i slutet av november. Den här gången ska det gå. Känner jag den minsta tveksamhet skjuter jag på den till i vår. Jag ska försöka vara lyhörd för andras eventuella tveksamhet också. Men innan jag skiftar fokus behöver jag få ur mig en sak.

När jag såg den första graderingen till en dangrad där ett av paren misslyckades förfärades jag över att de inte fick veta något förrän bältena plötsligt var slut och de inte fått några. Sedan dess har jag blivit avtrubbad och har inte reagerat lika starkt. Ibland har jag också suttit på bänken bredvid och tänkt att ”de vet nog att det inte går vägen, det måste de veta”.

Nu vet jag att det inte är så enkelt. I flera månader var Monica och jag inbäddade i entusiasm . Vi hade en coach och minst en instruktör som trodde benhårt på oss. Att det inte skulle gå vägen fanns inte. De som tittade på insåg långt innan jag gjorde det själv att vi inte skulle klara oss.

Först när bältena var slut förstod jag.

Så här gör vi inte i vår klubb. Det har hänt att vi varit tvungna att kugga någon till en kyu- eller mongrad, men i de lägena pratar vi alltid med eleven/eleverna innan uppställningen och ger dem ett besked att det inte gått vägen. Efteråt får de graderingsprotokollet och möjlighet att gå igenom exakt vad det var som gjorde att de inte blev godkända.

Jag skulle önska att det vore så även på dangraderingarna. Jag tycker det är viktigt att vi behandlar alla elever med respekt och detta upplever inte jag är respektfullt. Jag hoppas att det på lite sikt går att ändra på det här.

Så. Nytt fokus. Andra dan. November. Kämpa!

 

Sommarlägret för vuxna, dag 3

1 Jul

Aj på riktigt! Höger hand plus handled lindad. Inte bra. Hann träna två timmar på lunchen för stilchefen för att få feedback på graderingen. Bra. Dottern tog första vuxenbältet med bravur. Jättebra.