Tag Archives: blåmärken

… och barnen hade också sommarläger

13 Jul

Sommarlägret för ju-jutsubarnen blev för min del en trött historia. Efter sju dagars idogt tränande trots att kroppen sa ifrån straffade sig. Visst var jag uppe på mattan, visst hjälpte jag till i köket, visst spelade jag brännboll mot barnen, men det var lite luddigt i huvudet medan jag gjorde det.

Ännu har inte luddet försvunnit.

Barnlägret var lite mer laid back än det brukar vara. Vi som var där gjorde lägret tillsammans, fast utan C:s planering och förberedelser hade vår insats inte varit mycket värd.

I slutet av lägret hade vi en samling för ledare och föräldrar där förbundets barnansvarige ville veta hur det funkar ute i landet. Några hade själva hittat lägret efter att ha googlat. Hos oss funkar informationen bättre än på många andra ställen, och det är skönt att veta att Shindo-föräldrarna är nöjda.

En av de tränande mammorna sa när vi satt och åt, att nu väntar hon bara på nästa läger. Blåmärkena från sommarlägret för oss vuxna hade inte bleknat ännu…

När lägret var slut hade vi fått bucklan för aktivast klubb även för detta läger, men den här gången delade vi den med Eksjö.

Nästa läger blir i Alingsås i mitten av september, hoppas att vi ses där!

Annonser

Påsklägret 2011, the end

25 Apr

Det är svårt att förklara stämningen på ett ju-jutsuläger för någon som aldrig varit där. Varför åker flera hundra människor massor med mil för att gå upp tidigt på morgnarna, träna hela dagarna och vakna nästa morgon med en stel och smärtande kropp för att fortsätta träna?

Jag tänker att det är lite som en stor släktträff. Vissa är man släkt med på nära håll och känner väl, andra känner man igen ansiktet på, medan andra är helt nya i sammanhanget. Men vi vet att vi hör ihop, för alla bär släktkläderna som kännetecken – den vita träningsdräkten. Det är en släkt där vi gör farliga saker tillsammans, saker som ibland gör lite ont och ibland ganska mycket ont. Det kräver tillit, lyhördhet, ödmjukhet och generositet, annars skulle det inte fungera.

Vi släktingar bär våra blåmärken med stolthet och rullar skrattande runt med varandra i faslig fart på mattorna. Vi sänker tempot ibland när vi gör svåra saker och höjer det andra gånger för att bli sådär skönt trötta tillsammans. Och när det är dags att bryta den stora släktgemenskapen talar vi om för varandra att det ju inte är länge kvar till nästa släktträff, kramas och dröjer oss kvar.

Fast kanske är det ännu mer likt en kärleksrelation, en bra som ger massor av energi, stöd och närhet. Jag tror att det var en bättre bild. Jag är kär. I Ju-jutsu-Sverige.

Påsklägret, del 2

23 Apr

I dag har jag

  • fått tips på ett mer effektivt löpsteg
  • hittat nya roliga träningskompisar från Ronneby och Högdalen
  • slagit och sparkat (lagom hårt) på andra människor
  • tränat och finslipat katatekniker och kata
  • sett fullständigt galen ut medan jag sprungit och viftat vilt med en påk mot huvudet på en annan människa
  • stretchat alldeles för lite
  • fått minst två riktigt saftiga blåmärken
  • ätit gatuköksmat
  • druckit mycket vatten

Kort sagt har jag haft en alldeles, alldeles underbar dag på påsklägret i Linköping.