Tag Archives: energi

Fyra…

2 Apr

I fjol skrev jag ett inlägg om att det sjöd  i mitt Facebookflöde. Det har inte riktigt börjat ännu. Allt som finns är en försiktig förfrågan om att låna luftmadrass som svar på infon om när och varifrån Shindo åker på fredag. Men det kommer. Jag vet att det snart börjar bubbla. För oavsett om vi är 14 eller 50+ så längtar vi till lägren. I alla fall jag längtar efter den där känslan när energin bara flödar genom kroppen och det altid går att ta i lite till, även om benen och armarna känns blytunga. Den där energin som bara finns där entusiaster samlas. Entusiaster som åker mil efter mil för att få träna för landets bästa instruktörer, träffa vänner från hela Sverige och utvecklas.

Jag kan vara lite rastlös till vardags, men den där energin är direkt kanaliserad till mig. Jag kan inte stå still på mattan strax innan lägret ska starta. Eller sen heller, för den delen. Den förbindelsen med energin, den där konstanta kicken. Det är den jag vill åt.

Annonser

Bränd igen :-D

18 Maj

Jag har gjort det igen. Vägrat vända och i stället försökt springa en runda. Det gick inte den här gången heller, men jag sprang åtminstone vilse på ett nytt sätt… Och jag insåg tidigare än sist att det faktiskt inte funkade och att jag var tvungen att vända.

Jag tror att det är enda sättet för mig att springa någorlunda långt. Hade jag lyssnat på lusten hade turen blivit 20 minuter totalt, nu blev den 60.

Det här var den sista träningsinsatsen före graderingen, enligt senseis order ägnade jag mig åt konditionsträning och inte ju-jutsu. Nu ska jag koncentrera energin så att den kan komma ut på lördag i form av snärtiga tekniker. Håll tummarna!

Nedräkningen fortsätter

17 Maj

Sista ordinarie träningen före graderingen i dag, både för mina nybörjarbarn och mig och Monica. För barnen fokuserade vi på ett par tekniker som inte sett så bra ut på provgraderingen plus att vi tränade randori. Uppenbarligen hade vi inte förklarat tillräckligt bra hur randori ska gå till. Så lekte vi en av barnens favoritlekar ”sempai säger”. Eftersom det är en lek kan jag vara sempai även om jag inte har svart bälte än. Barnen står på rad och när jag säger ”sempai säger kamae beredd” ska de göra som jag säger. Om jag bara säger ”kamae beredd” ska de inte göra det. En ju-jutsuvariant på ”gör si, gör så” eller ”Simon says”, med andra ord.

På så sätt kan barnen träna grundställningar, grundsteg och lite falltekniker nästan oändligt länge.

Mitt och Monicas pass blev 45 minuter som planerat, och vi har också reviderat vår träningsplan så att vi inte ska träna något pass på torsdag som vi tänkt, utan i stället vila oss i form. När en instruktör med femte dan rekommenderar ett träningsupplägg så gör man förmodligen klokt i att lyssna.

Han rekommenderade också att jag skulle ta ett konditionspass på torsdag för att få ur mig lite energi, men det tar jag i morgon. Då ska jag testa att springa vid dotterns stall igen. Jag tror jag ska hålla mig vid den stora vägen den här gången…

Fullt fokus

16 Maj

I går mötte jag en klubbkompis. Han frågade hur det hade gått dagen innan och jag svarade glatt: ”Jättebra!” och tänkte att det ändå var fantastiskt att han brydde sig så mycket om hur det gick på min graderingsträning. Sen kom jag ihåg att klubben haft en prova på-aktivitet och att det var den han frågade om. Så jag fortsatte glatt att berätta om den och hoppades att det inte skulle märkas att jag bytte spår mentalt. Egocentrering på hög nivå…

Vi pratade om det, Monica och jag, hur fantastiskt fokuserade vi är på detta. Och hur vi fått halva klubben att räkna vår gradering som den med stort G. Inte klubbgraderingen en vecka senare.

För mig har det varit nödvändigt att prata och skriva om processen, det hägrande svarta bältet har blivit tydligare. Det är också svårare att träna för lite och sedan dra sig ur när det närmar sig om tillräckligt många vet att man planerar att gradera.

Den här sista veckan är fokuset så hårt åtdraget att det här med att blogga nästan känns som slöseri med energi. Energi som jag behöver på lördag. Vi får väl se hur uppdaterad den blir nu de här sista dagarna.

I morgon blir det instrktion för nybörjarbarnen och sedan kort egen träning. max 45 minuter, har jag tänkt.

Påsklägret 2011, the end

25 Apr

Det är svårt att förklara stämningen på ett ju-jutsuläger för någon som aldrig varit där. Varför åker flera hundra människor massor med mil för att gå upp tidigt på morgnarna, träna hela dagarna och vakna nästa morgon med en stel och smärtande kropp för att fortsätta träna?

Jag tänker att det är lite som en stor släktträff. Vissa är man släkt med på nära håll och känner väl, andra känner man igen ansiktet på, medan andra är helt nya i sammanhanget. Men vi vet att vi hör ihop, för alla bär släktkläderna som kännetecken – den vita träningsdräkten. Det är en släkt där vi gör farliga saker tillsammans, saker som ibland gör lite ont och ibland ganska mycket ont. Det kräver tillit, lyhördhet, ödmjukhet och generositet, annars skulle det inte fungera.

Vi släktingar bär våra blåmärken med stolthet och rullar skrattande runt med varandra i faslig fart på mattorna. Vi sänker tempot ibland när vi gör svåra saker och höjer det andra gånger för att bli sådär skönt trötta tillsammans. Och när det är dags att bryta den stora släktgemenskapen talar vi om för varandra att det ju inte är länge kvar till nästa släktträff, kramas och dröjer oss kvar.

Fast kanske är det ännu mer likt en kärleksrelation, en bra som ger massor av energi, stöd och närhet. Jag tror att det var en bättre bild. Jag är kär. I Ju-jutsu-Sverige.

Trångt men hög energinivå!

19 Feb

En ännu bättre lördagsträning! I dag samsades M och jag med två andra par som graderingstränade till svart, några barn som tränade sportju-jutsu och ett duopar. I vår dojo blir det ganska trångt, men det gick alldeles lysande för energinivån var hög. Dessutom hade jag planerat det vi gjorde i dag till i tisdags när vi skulle ha tränat här hemma. Jag hade valt rätt utrymmessnåla tekniker.

Vi körde samma uppvärmning som sist, fast först hade vi alla gemensam uppvärmning ledd av sportju-jutsuinstruktören. han skulle ”åldersanpassa” uppvärmningen så att vi äldre kunde vara med. Härom veckan när jag pratade med pappa och berättade om mitt graderingsmål undrade han lite stilla om jag inte var för gammal för sånt.

Jag hinner fylla 41 innan jag ska prova för svart bälte, M är 49. L och M som också ska gradera är 55 respektive 52. Ålder är liksom inte en faktor.

Eller, det är den kanske, men det är inget som avgör ifall det går att träna eller inte. I Shindo är spridningen i ålder lika stor som sammanhållningen. Eller kanske är sammanhållningen lite större.

M och jag tränade rätt mycket randori på slutet av passet i alla fall. De andrar hade slutat träna och tittade på oss. vi blev lite nervösa och slarviga i vissa tekniker, men de svarta ögonen var påkopplade och i stort sett gick det bra. Vi behöver träna mer på att reagera direkt, men vi har så roligt!

Lite senare på eftermiddagen fick jag ett sms från M. Vi hade fått sportjujutsuinstruktören att tycka att ju-jutsu kai såg roligt ut. Det var ett bra betyg!

… men inte på mattan

14 Feb

Jag är lagd åt det lite hypokondriska hållet. Jag tar tempen lite oftare än jag behöver och bara ”vet” att jag är dödligt sjuk om jag har 37,5. Jag är ju lågtempare. Och det kanske jag är. Fast jag måste erkänna att det är rätt praktiskt att helt enkelt veta det, och inte genom metodiska mätningar ta reda på om det är sant. Jag kan oja mig rätt mycket om jag har ont nånstans och blir lika dödssjuk i förkylning som vilken man som helst.

Jag har också en livlig fantasi som gärna ser hur illa saker och ting kan gå. Till exempel: Jag cyklar förbi ett staket och rycker till eftersom jag känner huront det skulle göra om jag trillade på staketet med alla uppstickande vassa piggar.

Min rygg är rätt kass och vissa dagar är jag rätt säker på att den är av. Svanken har helt enkelt blivit för stor.

Men här kommer grejen. Inte på mattan. På mattan är jag inte en lite för rund fyrtioårig tvåbarnsmamma med kass rygg och lätt feber. På mattan är jag en iller. En studsboll. En terrier. Energin tar inte slut, smärta existerar inte och jag är fullständigt närvarande i nuet. Dels för att det är så vansinnigt roligt och dels för att om mitt fokus ligger någon annanstans missar jag en blockering och åker på en smäll.

Det är en ganska kraftfull motivationsmix.