Tag Archives: fokus

Smalnande fokus

13 Apr

Vi var länge i dojon i dag. Trix och fix med uke wazan, kasten och de jigo waza-tekniker vi hade kvar att slipa extra på utifrån provgraderingens kommentarer stod på programmet. Men först löste coachen boendet för de andra. Vi hade bokat på ett hotell nära Bosön, så det gjorde de också. Vi vill ju inte att en trafikstockning ska stressa eller hindra oss från att komma i tid.
Jag känner hur mitt fokus smalnar allt mer. Visst gör jag det jag ska på jobbet, men det är lite som när jag väntade mitt första barn. Den prövning som ligger framför kräver så stort fokus att mycket annat känns mindre viktigt än vanligt.
Vi planerar våra veckor efter när det funkar att träna och inte och när jobb eller annat tvingar oss att bryta träningsschemat uppskattas det inte.
Det är till och med så att det läger vi har tillsammans med en grannklubb nästa helg inte riktigt finns i mitt fokus just nu. Det får liksom lösa sig när vi närmar oss.

Annonser

Efterdyningar och nedräkning

19 Mar

Jag hade varken tid eller ork att skriva under Vårmonet och i går var jag för trött efter jobbet för att sätta mig vid datorn. Det beror i alla fall inte på att jag inte haft något att berätta.
Jag gjorde instruktörsdebut på ett större läger i lördags. Egentligen skulle det ha varit på söndagen, men lite schemaändringar gjorde att jag fick ytterligare ett pass.
Men först fick jag vara hjälpinstruktör till en legendarisk barninstruktör som inte gillar trams på mattan. Det var ett utmanande pass med rejäla attacker och det gällde att hänga med för att hinna försvara sig. Sedan var han min hjälpis i samma grupp en tímme senare. Jag använde det pass jag planerat för en grupp med lägre bälte, men byggde på från det tidigare passet. Det blev jättebra! Jag fick till och med beröm av min hjälpis!
Sen körde vi ytterligare ett pass ihop, han huvudinstruktör och jag hjälpis. Det blev en kanondag!
När all träninge var slut för dagen var det dags att rådda ihop alla barn och tåga till simhallen en liten bit bort. När jag sitter och slappar lite i barnpoolen och håller koll på vår minsta lägerdeltagare kommer ett par tjejer från Nybro och undrar om jag vill gå tillbaka till sporthallen, för alla instruktörer skulle bjudas på middag.
Klart jag ville!
Snabbt upp, duscha, klä på sig, lämna nyckel till en annan vuxen, så att barnet jag delade skåp med kunde få ut sina kläder, och sedan småjogga tillbaka. Det blev en trevlig kväll.
På söndagen var det dags för tävling och två av Shindobarnen tävlade, men inte min dotter. Det var nog första lägret hon inte gjorde det på.
Det gick riktigt bra för våra två och jag slapp vara domare, skönt. Tävlingen drog ut på tiden och när den till slut var klar var det bara 25 minuter kvar av mitt pass med avancegruppen. Det skulle egentligen ha varit 50 minuter. Jag skulle ha en teknikserie, så jag tog bort en teknik och sedan körde vi på järnet. Serien byggde på att det var en korkskalle som anföll – det vill säga han eller hon anföll på samma sätt hela tiden.
Vi hann hela serien och lite till, tempot var grymt!
Min sista insats som instruktör var att hålla mitt pass ”Försvar mot fegis” för lägrets största grupp – de gula. En fegis anfaller bakifrån eller ger sig på någon som ligger ner. Jag var nervös för det här passet, för jag hade varit hjälpis i den tidigare på lägret och sett att de var rätt svåra att få att hålla fokus, men det gick bra. Vi hade till och med tid att uppgradera fegisen ytterligare ett steg så att en ärkeärkefegis anföll tillsammans med en annan ärkeärkefegis, som mest tittade på. Det gällde att hålla koll på fegis nummer två, som s´nabbt blev dubbad till grobian.
Nu sitter jag här med en hals som killar och med lite snuvig näsa – det kanske inte är nyttigt att ligga i dragiga lokaler två nätter? Jag har laddat med honungsvatten och halstabletter och ska lägga mig tidigt i kväll. Det duger inte att bli sjuk så här nära påsklägret. För nu är det bara nio dagar kvar innan vi åker till Linköping!

Det där med fokus kan vara svårt…

11 Nov

Vi flippade ur fullstndigt i slutet av dagens träning. Monica och jag stod mittemot varandra och samlade oss för at göra katan. Då smattrar det till av en prutt i dojon och vi börjar skratta.

Nåja, vi är ju vuxna människor så vi samlar oss igen och börjar gå mot varandra. Innan vi ens kommit i position för att utföra den första tekniken börjar vi gapskratta, ett sånt där som gränsar till hysteri bara för att man vet att man absolut inte får skratta. Vi går tillbaka till kanterna igen och samlar oss igen. Den här gången hinner vi in till mitten, även om vi undviker ögonkontakt, och jag hinner göra det första anfallet, men redan i nedläggningen skrattar Monica hejdlöst. Själv kommer jag inte upp efter avslutad teknik eftersom jag skrattar så våldsamt.

Det här är ju inte klokt. Vi skärper oss och börjar om igen, men det går verkligen inte. Vi skrattar så tårarna sprutar. Vi är tvungna att kalla in Martin som tori för att bryta hysterin och då funkar det äntligen. Sedan lyckas Monica och jag också göra varsin kata som tori. Med vissa svårigheter med fokuset.

Jag som tyckte att vi hade hyfsat bra koll på katan, men det visade sig att det skulle vara ganska lätt att sabotera vår gradering. Vi får hålla tummarna för att ingen i publiken ätit ärtsoppa den dagen…

Att tvingas vara bara här och nu

26 Sep Min whiteboard

Det händer att jag vaknar på en måndagmorgon, går ner till köket och inser att det är förra veckans aktiviteter som står kvar på whiteboarden. Det händer. Ungefär en gång vart femte år eller så. (Ja, jag har en whiteboard i köket, ok?) Det tillhör mina rutiner på söndag eftermiddag att sudda veckan som gått och skriva in veckan som kommer. Jag tycker om att göra det och får ibland behärska mig för att inte göra det redan på lördagen. Jag är kort sagt rätt duktig på att planera och har en tendens att titta framåt och inte leva i nuet.

Varför skriver jag detta här? Det har väl inget med ju-jutsu kai att göra? Jo, det är just det det har. För när jag tränar tvingas jag verkligen att vara i nuet. Om jag inte är fullständigt här och nu på mattan kan jag åka på en fet smäll. Bokstavligt. Ju-jutsuträningen har gjort att jag blivit duktigare på att vara i nuet, med fullt fokus på det som sker, i stället för att fundera på vad som ska hända om en stund eller en vecka. Att kunna vara fullständigt fokuserad hjälper mig också att hamna i flow på jobbet. Den där känslan när tiden försvinner och det man gör bara flyter på. Den hamnar jag lättare i numera.

Jag började fundera på detta i somras när jag träffade ett gäng gamla vänner som jag inte sett på länge. Jag skulle försöka förklara tjusningen med Ju-jutsu Kai för dem och landade i detta. Förutom motionen, självkänslan, att vara en del av en klubb, och hur roligt det är, förstås… Det lustiga var att en av vännerna (som också är den planerande typen) insåg att det var kravet på fokus och närvaro som gjorde att körsången var så viktig för henne. Vi hade hittat varsitt sätt att tvinga våra hjärnor att inte titta framåt, utan bara vila i nuet.

För mig har det varit oerhört viktigt under jobbiga perioder i mitt liv. På mattan existerar inget annat, det går inte. Där finns en fristad dit konflikter på jobbet eller hemma inte når. Skulle de leta sig dit får man snabbt handfast hjälp att fokusera på träningen 😉

Min whiteboard

Cha la la la la!

21 Maj

Jaaaaaaaaaa! Vi är i mål.

Och det var verkligen så att under graderingen var det bara Monica och jag. Det fanns visst andra på och utanför mattan, men de var av försumbar betydelse. Allt fokus låg på oss och vad vi nu skulle visa upp.

Vid ett tillfälle viskade Monica något om att de andra gjorde tekniken annorlunda, men vi körde vårt race. Koll i boken efteråt visade att vi hade rätt! Jag hade inte ens noterat att de andra gjorde något annat…

Fortfarande susar det lite i huvudet, och jag är väldigt glad över att glädjen fick synas ordentligt efteråt – alla klarade sig och det gick att vara hejdlöst glad för den prestation vi gjort. Det hade inte varit lika roligt om en eller fler inte klarat graderingen.

Vi har kommit en lång väg, och nu börjar det riktigt roliga! Svartbältesgruppen på sommarlägret, here we come!

Fullt fokus

16 Maj

I går mötte jag en klubbkompis. Han frågade hur det hade gått dagen innan och jag svarade glatt: ”Jättebra!” och tänkte att det ändå var fantastiskt att han brydde sig så mycket om hur det gick på min graderingsträning. Sen kom jag ihåg att klubben haft en prova på-aktivitet och att det var den han frågade om. Så jag fortsatte glatt att berätta om den och hoppades att det inte skulle märkas att jag bytte spår mentalt. Egocentrering på hög nivå…

Vi pratade om det, Monica och jag, hur fantastiskt fokuserade vi är på detta. Och hur vi fått halva klubben att räkna vår gradering som den med stort G. Inte klubbgraderingen en vecka senare.

För mig har det varit nödvändigt att prata och skriva om processen, det hägrande svarta bältet har blivit tydligare. Det är också svårare att träna för lite och sedan dra sig ur när det närmar sig om tillräckligt många vet att man planerar att gradera.

Den här sista veckan är fokuset så hårt åtdraget att det här med att blogga nästan känns som slöseri med energi. Energi som jag behöver på lördag. Vi får väl se hur uppdaterad den blir nu de här sista dagarna.

I morgon blir det instrktion för nybörjarbarnen och sedan kort egen träning. max 45 minuter, har jag tänkt.

Japp, så ska det se ut!

14 Maj

Nu har vi dragit igenom allt den allra sista gången före nästa lördag. Och det kändes bra. Vi kan, vi vill och vi orkar. Ibland ökar vi till och med 🙂

Vi är båda tävlingsmänniskor, vi har inga problem att ta fram fokuset när det gäller och vi vill att det ska bli riktigt bra. Där är vi lika. Det vi måste se upp med är överladdning, att vi är för taggade så att tempot blir högre än det behöver vara.

Men oj, vad bra det kändes i dag! Den känslan ska jag suga på hela veckan. Den känslan vill jag ha nästa vecka vid den här tiden…