Tag Archives: instruktör

Jag har backat

6 Jan

Nu är det gjort.  Jag har backat bort från min roll som instruktör i klubben. För första gången sedan jag började träna hösten 2006 är jag varken hjälpis eller ansvarig instruktör. Det var svårt att sitta på instruktörsmötet och stå fast vid beslutet trots att det blev svårt för de andra att fylla passen.
Jag gör inte detta för att jag tröttnat utan för att jag behöver lägga tid och kraft på att stötta mina barn. Ett av dem mår riktigt dåligt just nu och jag måste finnas där som stöd.
Jag behåller lite ansvar i klubben men kan inte lova bort mig fasta tider som tidigare.
Något jag inte släpper är fixandet med barnens deltagande i läger.  Det ger så mycket energi att jag inte vill vara utan det.
I övrigt får jag ta det som det blir.

Annonser

Påskläger om bara några dagar och ett uppnått mål

25 Mar

Nu tror jag att jag vilat klart. I morgon kör vi så det ryker efter att jag instruerat barnen. Och på fredag bär det av mot Linköping och massor av riktigt bra träning.
I dag fick jag frågan om jag ville instruera på barnens sommarläger. Självklart ville jag det!
Stolt struttade jag hemåt med nyheten om att jag ska få instruera på ett förbundsläger! Det ska bli roligt och spännande. Jag har varit på sommarlägret för barn varje år sedan 2007, så detta bli mitt sjunde. Men jag har aldrig instruerat på något av dem. Hjälpinstruktör och allmän ordningshållare på passen, men inte huvudinstruktör.
I fjol var jag inte med så mycket, eftersom jag gick A-instruktörskursen samtidigt. I år blir det inga kurser, men nästan två veckor på luftmadrass ändå.
Det känns stort att få förtroendet och också stort att nå ett av mina mål inom ju-jutsun.

Jag är glad att vi är lite bekväma och sover på hotell på påsklägret, men just i år känns det lite mindre bra. De flesta Shindosar ska sova i skolan och vi blir bara fyra på hotellet. Det känns lite märkligt. Vi kanske får hänga med de andra om vi är snälla…
Jag ser så mycket fram emot att kliva in i Vasahallen i Linköping och träffa alla pyjamasklädda vänner igen. Vi brukar inte hinna ta av oss skorna innan den första kramen är utdelad och sedan hinner vi träffa hur många goa människor som helst innan vi har kämpat oss upp på läktaren och mutat in Camp Shindo. Och sen börjar det. Träning, gradering, tävling, årsmöte och styrelsemöte. Och träning och träning och mat och kramar och prat och vatten och ibland kommer jag ihåg att stretcha.
Förhoppningsvis orkar jag blogga från lägret, men vi får se hur det blir.

Efterdyningar och nedräkning

19 Mar

Jag hade varken tid eller ork att skriva under Vårmonet och i går var jag för trött efter jobbet för att sätta mig vid datorn. Det beror i alla fall inte på att jag inte haft något att berätta.
Jag gjorde instruktörsdebut på ett större läger i lördags. Egentligen skulle det ha varit på söndagen, men lite schemaändringar gjorde att jag fick ytterligare ett pass.
Men först fick jag vara hjälpinstruktör till en legendarisk barninstruktör som inte gillar trams på mattan. Det var ett utmanande pass med rejäla attacker och det gällde att hänga med för att hinna försvara sig. Sedan var han min hjälpis i samma grupp en tímme senare. Jag använde det pass jag planerat för en grupp med lägre bälte, men byggde på från det tidigare passet. Det blev jättebra! Jag fick till och med beröm av min hjälpis!
Sen körde vi ytterligare ett pass ihop, han huvudinstruktör och jag hjälpis. Det blev en kanondag!
När all träninge var slut för dagen var det dags att rådda ihop alla barn och tåga till simhallen en liten bit bort. När jag sitter och slappar lite i barnpoolen och håller koll på vår minsta lägerdeltagare kommer ett par tjejer från Nybro och undrar om jag vill gå tillbaka till sporthallen, för alla instruktörer skulle bjudas på middag.
Klart jag ville!
Snabbt upp, duscha, klä på sig, lämna nyckel till en annan vuxen, så att barnet jag delade skåp med kunde få ut sina kläder, och sedan småjogga tillbaka. Det blev en trevlig kväll.
På söndagen var det dags för tävling och två av Shindobarnen tävlade, men inte min dotter. Det var nog första lägret hon inte gjorde det på.
Det gick riktigt bra för våra två och jag slapp vara domare, skönt. Tävlingen drog ut på tiden och när den till slut var klar var det bara 25 minuter kvar av mitt pass med avancegruppen. Det skulle egentligen ha varit 50 minuter. Jag skulle ha en teknikserie, så jag tog bort en teknik och sedan körde vi på järnet. Serien byggde på att det var en korkskalle som anföll – det vill säga han eller hon anföll på samma sätt hela tiden.
Vi hann hela serien och lite till, tempot var grymt!
Min sista insats som instruktör var att hålla mitt pass ”Försvar mot fegis” för lägrets största grupp – de gula. En fegis anfaller bakifrån eller ger sig på någon som ligger ner. Jag var nervös för det här passet, för jag hade varit hjälpis i den tidigare på lägret och sett att de var rätt svåra att få att hålla fokus, men det gick bra. Vi hade till och med tid att uppgradera fegisen ytterligare ett steg så att en ärkeärkefegis anföll tillsammans med en annan ärkeärkefegis, som mest tittade på. Det gällde att hålla koll på fegis nummer två, som s´nabbt blev dubbad till grobian.
Nu sitter jag här med en hals som killar och med lite snuvig näsa – det kanske inte är nyttigt att ligga i dragiga lokaler två nätter? Jag har laddat med honungsvatten och halstabletter och ska lägga mig tidigt i kväll. Det duger inte att bli sjuk så här nära påsklägret. För nu är det bara nio dagar kvar innan vi åker till Linköping!

Nedräkningen fortsätter

17 Maj

Sista ordinarie träningen före graderingen i dag, både för mina nybörjarbarn och mig och Monica. För barnen fokuserade vi på ett par tekniker som inte sett så bra ut på provgraderingen plus att vi tränade randori. Uppenbarligen hade vi inte förklarat tillräckligt bra hur randori ska gå till. Så lekte vi en av barnens favoritlekar ”sempai säger”. Eftersom det är en lek kan jag vara sempai även om jag inte har svart bälte än. Barnen står på rad och när jag säger ”sempai säger kamae beredd” ska de göra som jag säger. Om jag bara säger ”kamae beredd” ska de inte göra det. En ju-jutsuvariant på ”gör si, gör så” eller ”Simon says”, med andra ord.

På så sätt kan barnen träna grundställningar, grundsteg och lite falltekniker nästan oändligt länge.

Mitt och Monicas pass blev 45 minuter som planerat, och vi har också reviderat vår träningsplan så att vi inte ska träna något pass på torsdag som vi tänkt, utan i stället vila oss i form. När en instruktör med femte dan rekommenderar ett träningsupplägg så gör man förmodligen klokt i att lyssna.

Han rekommenderade också att jag skulle ta ett konditionspass på torsdag för att få ur mig lite energi, men det tar jag i morgon. Då ska jag testa att springa vid dotterns stall igen. Jag tror jag ska hålla mig vid den stora vägen den här gången…

Provgradering med nybörjarbarnen

10 Maj

I kväll hade vi provgradering med vita och gula bälten i barngruppen. Det började bedrövligt och J och jag bara tittade på varandra och undrade hur vi egentligen skött oss som intruktörer. Som tur var tog det sig allt eftersom. Gulbältenas jigo waza var riktigt bra och några vitbälten var jag riktigt stolt över. De övriga får vi jobba lite med innan det är dags. Några av pratkvarnarna hade svårt att hålla tyst även om vi försökte vara stränga och hålla oss till graderingsformen.

Till gult bör det inte vara något problem för de flesta, men några behöver troligen längre tid än en termin till sitt nästa bälte sen. Och det är väl gott så.

Hittills har vi fått in anmälningar på åtta barn till Monsterlägret. Sex föräldrar vill följa med. Det är helt fantastiskt vilken uppslutning vi har! Jag är så glad över att de vill vara med. Det innebär ju också att jag kommer att kunna ägna mycket tid på mattan för att få inspiration och bli en bättre instruktör.

Efter barnens pass tränade Monica och jag. Det är konstigt hur man tränar och tränar tills man blir nöjd med något. Sen tränar man på de saker man känner inte sitter så bra och när man sen går tillbaka till de första grejerna, då har man tappat på dem. Det är lite tröttsamt, faktiskt. Men, lördag den 21 kommer naturligtvis allt att sitta som en smäck. 😉

Något oroande dök en ny smärta upp i Monicas axel. Knäna är hon ju van vid, men det här var inte bra. Det är helt enkelt inte nyttigt att graderingsträna. Som tur är ser vi slutet nu, så det är bara att bita ihop.