Tag Archives: ju-jutsu kai

Vilodag

23 Apr

Det är fruktansvärt mycket pollen i luften i år. I fall ni inte märkt det. För mig innebär det att allergimedicinen inte riktigt orkar hela vägen. Ögonen kliar och jag är trött som en ödla i stort sett hela dagen.

I kväll har jag inte tränat, bara klippt gräset och gjort en telefonintervju till tidningen Ju-jutsu Kai. Jag får verkligen säga till mig själv på skarpen för att jag ska ringa upp folk. Som tur är hade vi avtalat att jag skulle ringa just i dag, så då blir det lättare att göra det och svårare att skjuta upp det. Man lär sig med åren vad som krävs…

Skulle jobbat lite till med tidningen i kväll, men orken fanns inte. Jag hoppas att den finns i morgon och på fredag i stället.

Vilodag

29 Mar

Vila kan man göra på olika sätt. I dag har jag vilat genom att titta på Iaido. Det var rätt långa instruktioner, mycket detaljer, många vinklar och krävde en hel del fantasi och tålamod, men det såg bitvis riktigt roligt ut. Jag kommer ändå även i fortsättningen att hålla mig till Ju-jutsu Kai. Det får inte plats så mycket mer budo i mitt liv just nu.

Ingen träning, men jag har andats dojoluft i alla fall

20 Mar

Efter en tuff start på veckan jobbmässigt har det nu rätat på sig rejält. Tyvärr samarbetar inte förkylningen, utan den envisas med att bita sig fast, så det blev ingen träning i kväll. Jag kunde ändå inte hålla mig borta från dojon, utan följde dottern uppför backen till träningen. Dels för att lämna diplom till de barn som var med på Vårmonet, men inte fick diplomen direkt, och dels för att säga hej ch umgås lite. Andas lite dojoluft och småprata lite om påsklägret. Det är nästan en månad kvar, men vi är alla väldigt fokuserade på det och hur det ska bli. Skönt att det är så många läger varje år, så slipper man gå och längta orimligt länge innan det är dags igen.

Jag var på utbildning i jobbet i eftermiddags, och där pratade vi bland annat om hur stora nätverk kan vara beroende på relationer i nätverket. Tydligen finns det nån psykologisk teori om att en naturlig mänsklig grupp kan vara cirka 150 personer med rätt täta relationer. Vi fick diskutera hur våra nätverk ser ut och hamnade i familj, släkt, arbete. Jag tänkte på mitt stora Ju-jutsu Kai-nätverk och att jag nog faktiskt till stora delar ser det som ett släktnätverk.

Jag har brorsor och systrar  lite varstans i Sverige, kusiner och kanske ibland nån farbror. Och alla barn jag genom åren varit instruktör för, de är ju mina barn. Allihop. Inte för inte heter bloggen Jujutsumorsan…

Nya mål

13 Mar

”Vad har du för mål nu?”, undrade en av mina klubbkompisar i dag.

Jag kom inte på nåt där och då, annat än att jag inte vet om jag siktar på någon gradering i en avlägsen framtid.

Sen under passet klarnade det. Mitt mål just nu är att bli en bättre uke. Jag vill jobba på att göra bra attacker, falla bra och slappna av på mattan. Fast ändå köra järnet, liksom. Kan jag lyckas coacha nån annan längs vägen så är det fantastiskt.

Sen vill jag alltid utvecklas som instruktör, bli bättre på att se alla barn och förstå hur de lär sig så jag kan hjälpa dem förstå ännu lite mer ju-jutsu kai.

Det är mina mål. Jag kan jobba ett tag på dem, tror jag.

Den här gången nådde jag ända fram

6 Dec

Under hösten har jag varit sparsam med mitt bloggande. Dels kände jag att jag i våras spred ut min energi åt alla håll, dels har jag inte haft tid och ork. Jag har fokuserat min energi inåt till ett stenhårt fokus och min ork och tid på träning.

Och det gav resultat.

Den 30 november graderade jag till 2 dan i Ju-jutsu kai. Känslan är svår att beskriva. Innan allt började var jag rastlös och lättirriterad, ville bara att vi skulle börja. För varje teknik som hoppades över (ungefär 25 procent) kände jag inte lättnad utan snarare ”Nähä, fick jag inte visa upp den?”

John och jag har jobbat stenhårt med att få alla detaljer på plats i teknikerna och det kändes som att jag lyckats pricka in formtoppen till graderingsdagen. Fokus, ork, teknik och flow sammanföll på ett sätt det nog aldrig gjort tidigare. Tummen gjorde inget väsen av sig alls. Den var i och för sig tejpad för stöd och skydd, men ändå.

Och vilket stöd jag kände av klubbkamrater och andra vänner som dök upp på graderingen! Det var helt otroligt och ett av skälen till att det gick så bra.

Nu när jag nått mitt mål för hösten ska jag försöka återuppta bloggandet. Jag har lite tankar på lager 😉

I morgon bär det av till Bosön för att titta på andras graderingar, bland annat prövar John och min före detta sambo på söndagen till 3 dan. Det ska bli roligt att se.

Mer match på mattan

25 Sep

Min son tränar inte Ju-jutsu Kai. Jag har länge tyckt att det är tråkigt, han hänger ju ändå med på ett och annat barnläger och skulle väl lika gärna kunna träna?

Nu har jag börjat uppskatta det. Inte så att han inte skulle vara välkommen upp på mattan om han ändrade sig, men genom honom har jag fått ta del av många andra idrotter och aktiviteter. Det var fotboll, taido, fäktning, breakdance, klättring och nu senast badminton.

Under hans fotbollsträningar spelade föräldrar match mot barnen i slutet av varje träning. Där lärde jag mig att det var meningen att vi inte skulle ge järnet, utan att barnen alltid skulle få vinna. Jag var med och spelade en gång. Det var inte för mig. Jag lärde mig också hur viktigt det är att se varje barn och se till så att alla vet vad de ska göra. Det funkade inte så bra i hans lag, och det var en av anledningarna till att han lämnade fotbollen efter en termin.

Taidon var jag inte så engagerad i, förutom att jag körde honom dit och såg till att han kom till graderingen i slutet av den första och enda terminen. Men jag lärde mig i alla fall vad en träningstid klockan 16.30 innebär för föräldrarna som måste se till att barnet ätit något och hinner dit i tid. I BK Shindo börjar inga träningar före 17.30 på vardagar.

Från fäktningen har jag snott ett roligt sätt att träna ställningar och steg. Jag har lagt in ju-jutsuövningar i stället och vips blev det en ”lek” som barnen kan hålla på med  l ä n g e.

Klättringen är vi fortfarande kvar på, och där krävs rejält med föräldraengagemang. Det har gjort att jag med större självförtroende kan berätta för ju-jutsuföräldrarna om de få förväntningar vi har på dem.

Både breakdance (som han slutade med efter den första terminen) och badminton (som han går i nu) har lärt mig en del om hur man dödar glädje och lust. Båda aktiviteterna fokuserar på teknik. Inte på att röra sig till musik eller att spela badminton.

På badmintonträningarna förekommer dessutom tävlingar där det förlorande laget blir straffat, kollektiv bestraffning om någon i laget går i stället för att springa och oändliga instruktioner av övningar där sedan barnen är aktiva ett och ett medan resten står och väntar. Jag slog mig lite för bröstet och tänkte att så gör inte vi. Och det gör vi inte när det gäller straffen och kanske inte heller övningar där ett barn i taget är aktivt, men de oändliga instruktionerna… Där är jag skyldig till ett och annat.

Jag vill att de träningar jag håller ska vara roliga och att barnen ska lära sig något. Men oftast hamnar jag i att fokusera på att barnen lär sig något och att de har roligt på köpet.

Ju-jutsu Kais motsvarighet till match är kanske randorin. Eftersom jag tycker att det vore vettigt att på badmintonträningarna lägga merparten av tiden på att faktiskt spela badminton och en mindre del på att traggla tekniska detaljer, ska jag jobba mer med randori.

Nu instruerar jag barn. Mer specifikt nybörjarbarn. Därför kan det ju inte bli fråga om att släppa dem lösa, men jag ska satsa mer på att träna randori och tekniker i serie i fortsättningen. Det blir mer tempo och det är vad barnen faktiskt vill göra. De tekniker de behöver kunna till nästa bälte lär de sig på vägen genom att jag plockar ihop vettiga serier och styr randorin på ett smart sätt.

Mors dag i dojon

26 Maj

Tio barn i knattegruppen, 14 barn i nybörjargruppen, 2 barn i avancegruppen och 11 vuxna i avancegruppen har erövrat en ny grad i dag  i Ju-jutsu kai.

Glädje, kunnande och beslutsamhet strålade från dem som prövade till nästa grad. Runt mattan tjoades och hejades från oss andra. Jag har kort sagt haft en heldag i dojon fylld av kärlek och respekt.

Som ju-jutsumorsa finns det inget bättre sätt att fira mors dag!

Vi måste behålla mattan som vår vän

1 Maj

Efter en lugn och lite långsam dag med promenad och eftermiddagsbio blev det ett kort pass på mattan här hemma. Vi fokuserade på kasten, inte så mycket för att finslipa teknikerna som för att se till att vi inte tappar kontakten med mattan. Det behövs inte många dagar innan vi helt plötsligt inte ser mattan som vår vän längre utan i stället börjar streta emot när vi ska falla. Det vill vi undvika på söndag.
Nu är vi i alla fall på samma ställe, Monica och jag. Nu vill vi gradera. Vi vill visa upp våra tekniker. Vi vill visa hur mycket som hänt med oss sedan vi tog första dan.
Det känns riktigt bra.
En kort hälsa på mattan-träning kvar i morgon och sedan är det allvar.
Gradering. Till andra dan i Ju-jutsu Kai.

Slut på åskmolnsdagarna

7 Apr

De senaste dagarna har det varit strålande sol ute, men hemma hos oss har vi haft ett eget vandrande åskmoln. Mitt humör har haft någon slags blodtrycksfall och det har varit lätt att få uppfattningen att världen står och faller med hur det skulle gå på den här provgraderingen. Inte blev jag vänligare inställd till min omgivning för att det var sambon som skulle hålla provgraderingen heller.
Kulmen (förhoppningsvis) kom i går när jag i stort sett var redo att byta ut allt i mitt liv. Det var fel på det mesta, men mest fel var det på mig. Eftersom jag ändå inte går att leva med skulle sambon bort. Då sålde jag även huset i tankarna och det var ytterst nära att barnens far fått ta allt ansvar för dem, för var jag en så lämplig mamma när allt kom omkring? Åskmolnsdagen avslutades när jag till slut, stel som en pinne och inlindad i mitt täcke somnade med tårar på kinderna. Det där om att jag inte är så lätt att leva med kanske jag inte ska stryka utan vidare…
I dag vaknade jag sammanbiten, men med hopp om livet efter uppmuntrande ord på Facebook. Men något mer än enstaviga svar kunde familjen inte vänta sig.
Så äntligen var klockan 11 och det var dags för urladdningen i dojon. Fortfarande sammanbiten, men också fast besluten att inte ge upp hoppet om gradering i maj förrän någon höll upp en stor skylt med STOPP på framför mig.
Fysiskt har jag varit i bättre form och mentalt låg jag ännu sämre till. De tekniker vi brukar ha problem med hade vi fortfarande problem med. Det som ibland har skitit sig på träning sket sig även nu. Det var med andra ord en dålig dag. Och ändå. När allt var klart fick vi ingen stoppskylt, utan ett protokoll med långt fler ettor än nollor. Nu har vi att göra den närmaste månaden och åskmolnet kan lämna Krokslätt. Jag har inte tid att tjura, jag ska ta andra dan i Ju-jutsu Kai i maj. För om provgraderingen en riktig skitdag som den här var okej, då fixar vi det här!

Hjärtats klubb

13 Dec

I söndags hade vi graderingsdag i Shindo. Det var kallt i dojon, men många saker värmde oss. Där fanns åtminstone tre barn som är det tredje syskonet i sin familj som graderade i ju-jutsu kai. Där fanns pappan som tog gult bälte med sin dotter som kastdocka samtidigt som mamman tog orange bälte. Hennes graderingspartner var en annan mamma vars dotter skippade sitt sjuårskalas för att få träna sitt första ju-jutsupass. Nu tog dottern brunt monbälte. Där fanns också 40+mamman som graderade till blått. Hennes tonårige son tittade på och hojtade ”Bra, mamma!” när hon gjorde något bra. Sonen har själv grönt bälte. Och där fanns 60+pappan som var kastdocka till en tonåring (inte hans egen) som tog orange.
Trådarna och relationerna löper kors och tvärs i klubben och ni får ursäkta känslosamheten, men det är fint. På riktigt.
Jag tror att det ser ut på liknande sätt i fler klubbar, men i mitt hjärta är vår klubb unik.
Shindo kan betyda både hjärtats och själens väg och båda betydelserna är lika sanna.