Tag Archives: ju-jutsu

Middag i stället för ju-jutsu

28 Apr

Ikväll är det träning i Kista. Där kommer jag inte att vara, trots glada rop från sensei där. I stället sitter jag på konferenshotellet i Upplands Väsby och äter middag med kolleger från hela landet. Det känns helt okej, även om träningen också hade varit väldigt rolig. Det får bli en annan gång.

Glädje är grejen

27 Apr

Under årets påskläger var det flera som frågade var all min energi på mattan kom från. Det är väldigt enkelt och ingen hemlighet. Studsigheten har sina rötter i glädje. Det är så fantastiskt roligt att träna ju-jutsu att jag orkar nästan hur mycket som helst. Bara jag får lite vila mellan passen…

På mattan ser vi likadana ut

26 Apr

En fråga som ”Vad jobbar du med?” är rätt vanlig i livet utanför dojon. I dojon eller på mattan är den inte särskilt relevant. Det spelar ingen roll om du har doktorerat eller sitter i kassan på Ica Maxi. Det är hur du beter dig på mattan som räknas. I våra vita dräkter ser vi alla likadana ut, det är bara bältesfärgen som skiljer. Det händer rätt ofta att jag inser att jag har krälat runt på mattan tillsammans med någon jag tycker att jag känner väl, men jag har ingen aning om vad personen gör i livet utanför dojon.

Vissa personer går man bra ihop med på träningen, andra inte. Kön, ålder eller sysselsättning har inget med saken att göra. För mig handlar det mer om storlek och attityd. Jag älskar att träna med lagom stora människor som, liksom jag, vill ge järnet utan att för den skull göra den andra illa. Allt eftersom åren går lär man sig vilka dessa är, och under påsken upptäckte jag nya favoriter, eftersom jag bytte grupp och fick träna med lite nya människor.

Det roligaste är när man kan träna riktigt fokuserat och hårt tillsammans, men ändå kan lägga av ett riktigt gapskratt mellan varven. Då studsar jag alltid lite extra.

När jag har som minst lust behöver jag det mest

11 Mar

I dag ville jag verkligen inte träna. Hade jag inte haft ansvar för föräldramötet vet jag inte om jag hade gått till dojon ens. Jo, kanske, eftersom jag peppar dottern att gå dit även när hon inte har lust.

Men jag ville verkligen inte. Det är väldigt mycket på jobbet just nu och jag kände mest för att bara vara hemma och vila kropp och hjärna. Men jag gick ändå. Och fick ett väldigt bra pass nere på mattan. Liggande tekniker, mosa, kavla ut den andra med kroppen, göra det allmänt obekvämt för den som haft den dåliga smaken att ge sig på mig. Det var så roligt. Och i en och en halv timme var jag helt i nuet. De två stora parallella projekten på jobbet fanns inte. Inga deadlines flåsade mig i nacken, bara min motståndare 😉

Sen ville jag inte gå hem. Efter att vi burit bort mattorna stod vi en lång stund och pratade. Bara för att det är mysigt.

Jag är glad att jag gick till dojon och glad över att jag klev upp på mattan. Att träna ju-jutsu är vila för hjärnan. Jag glömmer det ibland när jag är som mest stressad.

Föräldramöten i budoklubben

8 Mar

På tisdag och torsdag är det dags för föräldramöten i våra barn- och knattegrupper i klubben. Det gör vi en gång varje termin. Föräldrarna får möjlighet att träffa varandra och oss instruktörer och dessutom få information om klubben, läger och hur vi tänker när det gäller träning och gradering.

Den här gången blir det dels det gamla vanliga och dels lite mer information om den lokal vi planerar att flytta till. Förhoppningsvis kommer några föräldrar att vilja vara med och ställa i ordning lokalen och i allra bästa fall har vi en eller ett par hantverkare bland föräldrarna.

Jag tror att föräldramötena är en del i att vi har så engagerade föräldrar i BK Shindo. Vi ger dem en chans att lära känna klubben och berättar vad vi behöver hjälp med från deras sida. Vi är många föräldrar som sedan tagit klivet upp på mattan själva. Det är en anledning till att klubben har en stark familjekänsla som vi är väldigt rädda om.

Jag hoppas också att efter veckans möten ska ytterligare någon eller några föräldrar våga sig på att börja träna. Det är så roligt att se en vuxen människa upptäcka ju-jutsun, träningsglädjen och gemenskapen på mattan.

Funderingar på graderingar

1 Mar

Det här med graderingar. Det verkar som att det kan vara svårt att förstå hur stor vikt vi lägger vid dem om man inte själv utövar någon kampsport där de finns.

  • Under våren, fram till graderingen, när allt fokus låg på träning och den stundande graderingen.
  • I våras, när jag kuggade på min gradering till andra dan och knappt gick att prata med på jobbet utan att jag bröt ihop.
  • Under sommar och höst när jag laddade om för att satsa på att klara andra dan.
  • I december, när jag jublande kom till jobbet med ny grad.

Hela tiden fanns det folk omkring mig som undrade varför det var så viktigt, varför jag ville vidare. Jag hade ju svart bälte redan… Var det verkligen värt det?

Det är svårt att förklara, och jag tror att det är lite olika vad som driver oss. För mig handlar det självklart om att vinnarskallen i mig vill vidare mot nya mål. Men det handlar också om att fortsätta utvecklas som utövare, att fatta lite till av hur vår stil, vårt system är uppbyggt. Och som vanligt, när det gäller mig, så handlar det om att vilja vara med när de stora grabbarna leker. Och i den gruppen är jag inte än. Jag närmar mig, men jag är inte där. Frågan är om den gränsen flyttas om och när jag lyckas erövra tredje dan…

Jag har inte bestämt mig för om jag verkligen vill göra den satsningen, men som tur är finns det ingen maximitid mellan graderna. Det som är tydligt är dock att ju längre man stannar på en grad desto troligare är det att man inte tar nästa steg.

Jag ska bara känna efter om det vore okej för mig. Att stanna och inte försöka ta nästa steg. Nån gång tar det stopp, det inser jag ju, frågan är bara när det gör det.

Just nu har jag flera vänner som siktar på en högre grad denna termin eller i sommar. Det är spännande att följa deras träning. Alla är i olika faser i sina förberedelser. Några skulle nog kunna gradera i morgon, medan andra är inne i fasen där man tvivlar på sig själv och sin förmåga. För mig var den fasen så stark ett tag under hösten att jag inte ville instruera vuxna alls. Jag kände att jag inte hade något att ge. All min ju-jutsu var demonterad och höll på att byggas ihop igen, på ett lite annat sätt.

Det är en känslig fas, självförtroendet är lågt och humöret likaså. Men det är också en fas som gör att omgivningen också börjar tycka att det ska bli skönt när den kommande graderingen är över. ”Ska du inte gradera snart, så du slutar vara så sur”, fick jag höra av en kollega.

Sen. När allt faller på plats och allt man kämpat med bara flyter, då vet man att det var väl värt allt slit och alla dalar.

Long time no see

20 Maj

Efter sju sorger och åtta bedrövelser är det dags. Dags att blogga och dags att ställa mig på mattan som elev. I morgon stannar jag efter att jag instruerat barnen och tränar själv. Om kroppen håller…
Träningsuppehållet på två veckor har också inneburit ett två veckors uppehåll på stretchingen. Det tycker inte min kropp om och därför strejkar nu en väldigt stor muskel som jag sitter på. Under hela helgen har jag vaggat omkring, när jag kunnat gå, och i dag är det lite bättre. Panodiltabletter och iprengel, det har räddat mig från total kollaps.
Fast i fredags skulle ni ha varit med. Då tänkte jag att jag skulle häva smärtan och krampen med att stretcha på träningsmattan inne i vardagsrummet. Ner på rygg kom jag. Jag kunde sätta upp höger fot på vänster knä, men att dra till mig det vänstra knät var omöjligt. Jag låg så ett tag och bestämde mig sedan för att det kunde räcka. Så jag sänkte ner benen igen. Det skulle jag inte gjort! Smärtan skar till rejält och på något sätt hamnade jag på mage. Där låg jag och kom ingenstans.
Det hjälpte inte hur mycket jag berättade för mig själv att jag inte var trasig, att det bara var smärta och att det nog skulle gå att överleva den. Min kropp trodde inte på mig och vägrade röra sig. Jag ska inte gå inte på fler detaljer, men efter ungefär en halvtimme med indragen kudde under magen, iprengel, massage och stöd av sambon tog jag mig upp på fötter igen. Jag tror att jag ska sluta slarva med stretchingen, 😉
Mentalt känner jag mig redo att ställa mig på mattan igen som elev. Monsterlägret i Köping gjorde sitt till för att komma ihåg att jag älskar att träna ju-jutsu.
Men viktigast av allt var att när jag var som mest deppad fanns det någon som lyssnade, peppade och gav mig perspektiv. ”Jorden har inte gått under, hundar kissar inte på dig och du har fortfarande folk som tycker om dig.”
Och när jag blev för tonårsdramatisk, självdestruktiv eller bara tyckte att det var allmänt skönt att tycka synd om mig själv sa han till mig att skärpa mig.
Tack för allt stöd, M, du är guld värd!
Så, om bara rumpan håller är jag tillbaka på mattan i morgon.
Vi ses där!