Gôtt läger!

Hur bra ett läger är, är inte beroende av hur många som är där. Just nu sitter 20 lyckliga barn och tittar på film i Ödenäs efter en intensiv träningsdag.
I morgon väntar två pass till innan vi drar hemåt igen.

Arga tanten på besök

Ikväll var det sedvanlig tisdagsdojomaraton. Barnen fick träna renraku och överöstes med lägerinformation. Vi åker på ett läger på lördag, nästa vecka är sista anmälan till Monsterlägret i Köping och i dag fick de också en anmälningslapp till sommarlägret i Oxelösund. Det är mycket nu.
Till mitt eget träningspass kom en sen och stressad graderingspartner. Efter vår uppvärmning kom vi fram till att vi ville köra kansetsu waza. Vi fick sex mattor i ett hörn att hålla till på. Intill, med 15 mattor till sitt förfogande, övade tre andra svartbälten randori mot två motståndare. Gång på gång rusade eller föll de in på våra mattor så att vi till slut försökte hålla oss till en matta och helst inte ligga ner längre än en sekund för att undvika att bli överkörda.
Då plockade jag fram arga tanten och sa ifrån. Alla måste ju få plats!
Två blåbälten i närheten stannade upp helt i sin träning när arga tantens röst skar i dojon.

Smalnande fokus

Vi var länge i dojon i dag. Trix och fix med uke wazan, kasten och de jigo waza-tekniker vi hade kvar att slipa extra på utifrån provgraderingens kommentarer stod på programmet. Men först löste coachen boendet för de andra. Vi hade bokat på ett hotell nära Bosön, så det gjorde de också. Vi vill ju inte att en trafikstockning ska stressa eller hindra oss från att komma i tid.
Jag känner hur mitt fokus smalnar allt mer. Visst gör jag det jag ska på jobbet, men det är lite som när jag väntade mitt första barn. Den prövning som ligger framför kräver så stort fokus att mycket annat känns mindre viktigt än vanligt.
Vi planerar våra veckor efter när det funkar att träna och inte och när jobb eller annat tvingar oss att bryta träningsschemat uppskattas det inte.
Det är till och med så att det läger vi har tillsammans med en grannklubb nästa helg inte riktigt finns i mitt fokus just nu. Det får liksom lösa sig när vi närmar oss.

Föräldramöte

Så var vårterminens föräldramöte avklarat. Rätt många föräldrar var med när vi berättade om klubben, hur grupperna fungerar och hur det funkar när vi åker på läger.
Det blev en del frågor också, både om åldersgränser och och mer om läger.
Vi är rätt flexibla vid övergångar mellan knatte och mon och mellan mon och vuxengruppen, det finns ju inga regler för vid vilken ålder man får träna i olika grupper.
Däremot tänjer vi inte på åldersgränserna när det gäller graderingar. Vi ordnar hellre en extra gradering efter halva terminen.
Och jag berättade att som förälder i Shindo behöver man inte sälja lotter, underkläder, kakor eller godis, utan det enda vi begär av dem är att de följer med på läger nån gång om de skickar sina barn på läger. När jag berättade det satt alla och nickade. Det såg ut som att de tyckte att det var en rimlig insats att göra.
I morgon blir det graderingsträning med Monica på eftermiddagen, vi får se vad vi håller för. Ljumsken känns sådär och axeln försöker jag nonchalera så gott jag kan.
Men, ska det bli nåt nytt bälte får man bita ihop ibland…

Hållfasthetstest

Nu testar vi luftmadrasserna inför vårens läger. Fyra madrasser med fyra träningsmattor ovanpå testas nu i hemmadojon. Hoppas att de håller!

Fyra nya i kväll

Tisdag efter tisdag fortsätter barngruppen att växa. I dag kom fyra nya barn som haft vår vikarierande Shindo-gympalärare i skolan.
Först var gulbältena bara två, sedan blev de tre, så alla fick öva samma tekniker. I dag blev det försvar mot stryptag och kravattgrepp. Vi provade att försvara oss både mot attacker som inte fullbordades och attacker som satt. Till slut hade vi byggt upp en repertoar med fyra tekniker som vi körde randori på på slutet.
Fast barnen hade ingen aning om att de körde randori.
Det är lurigt när det kommer nya hela tiden. Roligt, förstås, men lurigt att hinna ta grunderna och ändå ge dem som tränat ett tag det de behöver.
Vi ”lekte” Sempai säger också. Snart måste jag börja göra en annan teknik än den jag säger för att kunna lura dem, de är grymt fokuserade och det är väldigt få som gör tekniken om jag inte säger Sempai säger före.
Jag är nöjd i vilket fall, för de tränar ju på kamae, steg och fall utan att de tänker på det.
I kväll fick jag hjälp av tre hjälpisar, så det gick ruskigt bra trots att det var över 20 barn på mattan.
På lördag är det föräldramöte, och det ska bli spännande att se vilka som dyker upp. Det ligger direkt efter knatteträningen, så de flesta knatteföräldrar borde i alla fall komma.
Jag hoppas att de flesta av nybörjarbarnens föräldrar också kommer, det är viktigt att få veta hur vi tänker, var ju-jutsu är och hur klubben fungerar. Vi berättar ju också alltid hur vi jobbar när det gäller läger så att de vet att vi förväntar oss ett visst föräldraengagemang om man skickar sina barn på läger.
Jag har lovat en förälder att skriva lite kort på hemsidan om det vi tar upp på föräldramötet för han hade inte möjlighet att komma. På så sätt når vi några till i alla fall.

Nedräkning till lite av varje

Det pågår alltid minst en ju-jutsu-relaterad nedräkning i min hjärna. Nu är det bara två veckor kvar till Vårmonet, vilket innebär att det är en månad kvar till påsklägret. Längre än så tar vi det inte i kväll, men i april ligger ett lokalt läger för barnen, i maj väntar gradering och Monsterläger och i juni/juli skimrar sommarlägren. Det finns alltid något att se fram emot!
Jag borde nog testa så luftmadrasserna håller luften…

Morgonmys

I går kväll snurrade mycket i huvudet och det var svårt att somna. I morse vaknade jag och började dagen med att fota dessa goda vänner som delar madrass. Nej, Ulrik har inte tummen i munnen även om det ser ut så på bilden.

Dagen har bjudit på föreläsning av kusin Calle om neuropsykiatriska funktionshinder, dojotid, kostföreläsning och mer dojotid. Sedan började sommarlägerdeltagare droppa in och nu är Shindorummet fullt av luftmadrasser. Vi får se hur vi styr upp det i natt.

Snart är det grillning och jag kommer nog att somna ovaggad i natt, så jag passar på att blogga innan dess.

I morgon ska vi på A-kursen sitta och fundera över hur vi skulle ha bedömt dem som prövar till 3 dan. Det kan bli intressant. I dag bad för övrigt stilchefen oss höja nivån till 3 dan på mattan. En aning svårt när man är rätt färsk 1 dan:are.

Fem sätt att vårda och utveckla lägerkulturen

Ganska ofta får jag frågan hur man skapar en kultur i klubben där det är naturligt att många barn åker på läger. Mitt svar har ofta varit att när jag började klev jag in i en lägerglad klubb, så jag vet egentligen inte. Men jag vet hur man vårdar och utvecklar en lägerkultur och här kommer receptet.

1. Det måste finnas information om lägren i god tid och den måste nå både barn och föräldrar. Det låter självklart, men verkar inte vara det. Jag tar reda på vilka datum som gäller för de läger som brukar hållas så tidigt som möjligt och låter föräldrarna få veta datumen. På så sätt får de överblick och kan fundera på vilket eller vilka läger deras telning kan åka på.

2. Det måste finnas minst en instruktör i klubben som tycker att det är roligt att åka på läger. Om det är instruktören i nybörjargruppen är det bra, för det innebär att alla barn känner den ledaren. Om det finns en ledare som talar entusiastiskt för läger blir chansen större att barnen tycker att det verkar roligt. Jag är också tydlig med att jag tänker åka.

3. Föräldrarna måste vilja åka med, i alla fall ibland. I Shindo har vi valt att ha föräldramöten en gång per termin och där presenterar vi vad vi som klubb förväntar oss av dem. De behöver inte baka till basarer, köpa lotter varje vecka eller försöka kränga underkläder till arbetskamrater. De behöver bara följa med på läger någon gång per år om de vill att deras barn ska kunna åka på läger. Det är en begränsad insats som det visat sig att många kan tänka sig att göra.

4. Det blir lättare om man jämnar marken och gör det lätt för barn och föräldrar att åka med. Jag samordnar resorna och när vi kan åker vi tåg. Det innebär att jag traskar iväg och beställer biljetter för 22 personer när vi ska åka till Monsterlägret. Alla hamnar förhoppningsvis i samma vagn och resan blir en rolig del av lägret för barnen. Även vi vuxna kan slappna av under resan och lära känna både barn och andra vuxna bättre. Klubben skjuter till pengar till resan för det antal vuxna som krävs för att kunna komma iväg, vilket för oss innebär en vuxen per fyra barn. Det känns lagom, men oftast har vi fler vuxna med oss än så.

5. Barnen är de bästa reklampelarna. Med en riktigt bra lägerupplevelse färskt i minnet blir snacket i omklädningsrummen viktigt i rekryteringen inför nästa läger. Det här är svårt att göra något åt, men byter man själv om tillsammans med barnen kan man alltid bolla över ett bra upplägg till någon lägerentusiast så att snacket går igång.

Det finns säkert fler sätt att jobba på, men det här är vad jag kom på att vi gör i min klubb för att få barnen och föräldrarna att tycka att det är en bra idé att åka på läger.

Fyra…

I fjol skrev jag ett inlägg om att det sjöd  i mitt Facebookflöde. Det har inte riktigt börjat ännu. Allt som finns är en försiktig förfrågan om att låna luftmadrass som svar på infon om när och varifrån Shindo åker på fredag. Men det kommer. Jag vet att det snart börjar bubbla. För oavsett om vi är 14 eller 50+ så längtar vi till lägren. I alla fall jag längtar efter den där känslan när energin bara flödar genom kroppen och det altid går att ta i lite till, även om benen och armarna känns blytunga. Den där energin som bara finns där entusiaster samlas. Entusiaster som åker mil efter mil för att få träna för landets bästa instruktörer, träffa vänner från hela Sverige och utvecklas.

Jag kan vara lite rastlös till vardags, men den där energin är direkt kanaliserad till mig. Jag kan inte stå still på mattan strax innan lägret ska starta. Eller sen heller, för den delen. Den förbindelsen med energin, den där konstanta kicken. Det är den jag vill åt.