Tag Archives: mördarbacken

Två mål som krockar med min personlighet

2 Aug

Just nu har jag två mål. Att bli lite lättare och att få bättre kondition. Eftersom jag dessutom har en personlighet som ibland, eller i ärlighetens namn ganska ofta, kräver quick fixes krockar mina två mål. Det går inte bra att springa med för lite energi i kroppen, helt enkelt. Det upplevde jag mycket tydligt i lördags när jag fick gå uppför sista halvan av mördarbacken. Det behövde jag inte göra i dag. Däremot har målet att bli lättare inte uppfyllts i gengäld. Tiden för min runda förbättras i alla fall.

Trots att jag helst av allt skulle vilja ha nått båda mina mål i förrgår får jag göra det som är det enda som fungerar – äta lite mindre än vanligt, inte mycket mindre, och röra på mig mer. Och ta det där viktminskningsmålet i små etapper. Det är ju bara såååå tråkigt!

Om ungefär tre veckor börjar ju-jutsun igen för hösten och då ska jag vara i bättre form än jag är nu. Håller vi oss till planen med att springa tre gånger i veckan ska det mycket till om vi ska missa det målet.

Jag och min keps

27 Jul

Det finns vissa saker jag måste ha för att jag ska få flyt när jag springer. Förutom de självklara som skor och träningskläder så ingår iPod och keps i min utrustning. Musiken måste jag ha för att tycka att det är roligt och kepsen fungerar som skygglapp. I uppförsbackarna ser jag inte mer än ett par steg framför mig om jag tittar snett neråt. Resten skyms av skärmen. I mördarbacken kan jag inte titta hela vägen upp och fortfarande orka. Med kepsen klarar jag den. Båda varven. Jag vet att när jag kommer till en liten stenhäll i stigen så är jag nästan uppe och jag kommer att fixa det.

I dag var jag sju procent snabbare än i måndags på exakt samma sträcka. Det är helt okej. Något särskilt mål har jag inte, men det är roligt att se att det blir bättre och går lättare allt eftersom.

Drivkrafter

18 Jun

Att dra och baxa två barn runt ett spår som är 2,5 kilometer tar på krafterna. När jag skulle springa mitt varv i eget tempo gick jag uppför sista delen av mördarbacken. Det kändes så där, men jag hade hållit ett högre tempo än vanligt, jag känner att jag mest lunkar runt annars. Det börjar vara dags att utmana mig själv lite mer.

Trots min coachande attityd sprang inte barnen hela varvet, de påstår att de a) inte behöver orka b) orkar när de vill c) har klarat skoljoggen och att det nu inte är en tävling längre.

Ingen tävling? Jag tror de vansläktas! När jag är på det humöret kan jag skutta upp från sängen på morgonen och ropa YES! med armarna rakt upp i luften. Då vet Dan att det var en tävling den morgonen om vem som klev upp ur sängen först. Allt kan vara en tävling, och det är lättare att vinna om det bara är jag som vet det 😉

Jag vet vad som driver mig framåt, nu måste jag försöka hitta det som driver dottern och sonen. Och som inte är godis. Hmmmm. Kan bli tufft.