Tag Archives: provgradering

Kanske är det nu det lossnar

8 Okt

Det har känts så otroligt trögt, det här med att ladda om och förbereda sig för en ny gradering. Jag tränade mycket i sommar, men under hösten har skador och andra saker jag måste göra lagt hinder i vägen. Jag har känt mig missmodig och tyckt att jag inte kan nånting. Alla tekniker har dekonstruerats och plågsamt långsamt satts ihop igen. I dag gav det resultat. Kvällens träning var den mest fokuserade på länge, jag gjorde tre tekniker som jag haft svårt för och jag gjorde dem bra, i högt tempo. Kanske är det nu det lossnar. Kanske är det nu all den kunskap jag har och all den träning jag lagt ner rinner ut i händer och fötter så att hjärnan inte är involverad, utan jag bara gör.

Även randorin mot två motståndare kändes bra, och den liggande randorin också. Nu är det full fart framåt till provgraderingen. Eller -arna. Troligen blir det en den 25 oktober och en den 28. Inte optimalt, men det är för två olika personer som kan komma med olika infallsvinklar. Vid det första tillfället kommer jag kanske inte att kunna visa de teknikerna där jag har två motståndare.

Jag behövde inte ens använda nynnandet som knep för att koppla bort hjärnan. Med John som motståndare går det fort. Då hinner jag inte tänka. Det är bra.

Kvittot

23 Apr

Jag har varit lite orolig för om vi verkligen har tränat tillräckligt mycket, men nu är jag inte det längre. I går kom det inre kvittot på att vi är redo. Jag är less. Jag fantiserar om vad jag ska göra när graderingen är genomförd och inte all fritid går åt till graderingsträning. I söndags taggade vi dessutom upp rejält när vi körde igenom hela jigo wazan och fick gillande nickar och tummen upp till och med från sambon som är petnoga.
I kväll ska vi först ha provgradering med våra nybörjarbarn och sedan kör vi ett träningspass själva där vi tänker fokusera på renraku wazan, liggande randori och vapenteknikerna. Liggande randorin kör vi mest för att vi tycker att det är roligt, det är viktigt nu när vi börjar tröttna på graderingsträningen.
Vi har gjort en plan för resten av tiden fram till graderingsdagen, så vi vet vad vi har tänkt oss. Vi hoppas att planen håller. Just nu är vår coach och andre uke ute och reser igen så vi får vänta med randorin mot två motståndare till söndag.

Slut på åskmolnsdagarna

7 Apr

De senaste dagarna har det varit strålande sol ute, men hemma hos oss har vi haft ett eget vandrande åskmoln. Mitt humör har haft någon slags blodtrycksfall och det har varit lätt att få uppfattningen att världen står och faller med hur det skulle gå på den här provgraderingen. Inte blev jag vänligare inställd till min omgivning för att det var sambon som skulle hålla provgraderingen heller.
Kulmen (förhoppningsvis) kom i går när jag i stort sett var redo att byta ut allt i mitt liv. Det var fel på det mesta, men mest fel var det på mig. Eftersom jag ändå inte går att leva med skulle sambon bort. Då sålde jag även huset i tankarna och det var ytterst nära att barnens far fått ta allt ansvar för dem, för var jag en så lämplig mamma när allt kom omkring? Åskmolnsdagen avslutades när jag till slut, stel som en pinne och inlindad i mitt täcke somnade med tårar på kinderna. Det där om att jag inte är så lätt att leva med kanske jag inte ska stryka utan vidare…
I dag vaknade jag sammanbiten, men med hopp om livet efter uppmuntrande ord på Facebook. Men något mer än enstaviga svar kunde familjen inte vänta sig.
Så äntligen var klockan 11 och det var dags för urladdningen i dojon. Fortfarande sammanbiten, men också fast besluten att inte ge upp hoppet om gradering i maj förrän någon höll upp en stor skylt med STOPP på framför mig.
Fysiskt har jag varit i bättre form och mentalt låg jag ännu sämre till. De tekniker vi brukar ha problem med hade vi fortfarande problem med. Det som ibland har skitit sig på träning sket sig även nu. Det var med andra ord en dålig dag. Och ändå. När allt var klart fick vi ingen stoppskylt, utan ett protokoll med långt fler ettor än nollor. Nu har vi att göra den närmaste månaden och åskmolnet kan lämna Krokslätt. Jag har inte tid att tjura, jag ska ta andra dan i Ju-jutsu Kai i maj. För om provgraderingen en riktig skitdag som den här var okej, då fixar vi det här!

Uppladdning inför provgradering

5 Apr

I går skulle vi ha finslipat lite inför provgraderingen på söndag. Den graderingen som avgör om vi trots skador, förkylningar och annat skräp ska satsa på att gradera i maj. I går började jag äta efter påsklägermagsjukan, så någon träning var det inte tal om. I dag blev även sonen sjuk, så vi tar det lugnt med kontakter utanför familjen ett tag.
Provgradering ska det ändå bli. Jag får småäta till mig den energi jag behöver.
Feedbacken på den provgradering vi gjorde i januari har vi jobbat med så gott vi kunnat, nu vill vi veta om det räcker. Får vi ett tvekande svar på det väntar vi till nästa gradering, vi vill inte vara de första från Shindo som kuggar på en gradering till dan-grad. Det är inte på det sättet man vill göra en historisk gradering… 😉
Så i dag är det fokus på energipåfyllning och vila.
Kanske en dusch också 🙂

Gradering och förbundstidning

6 Jan

I dag har jag ju-utsujobbat hela dagen. På förmiddagen kom en av mina elever i barngrupper hem till oss och graderade i hemmadojon. Hon var bortrest på den ordinarie terminsgraderingen i julas och terminen börjar på måndag. Eftersom hon byter grupp nu när hon bytt bälte var det bra att hon gör det direkt när terminen börjar.

Det var första graderingen här hemma, tidigare har vi haft provgradering, graderingsträning i mängd och en D-kurs här hemma. Det är väldigt praktiskt att bo i ett ju-jutsuhögkvarter!

Resten av dagen har jag ägnat åt att skriva texter till förbundstidningen och planera hur nästa nummer ska se ut och vad det ska innehålla. Jag tror att jag börjar få fason på det. Nu återstår bara att lägga in allt på sidorna också. Ja, förutom att göra en intervju och att vänta in material som ska komma från andra. Men det ser ljust ut. Och just det, en krönika skulle jag visst tllåta mig själv att skriva också. Nån slags peka ut riktningen-text ska det bli.

Det är spännande att ta över en tidning som någon annan gjort på sitt sätt så länge. Det kommer att ta tid att förändra den, men jag hoppas att läsarna ska märka skillnad redan i det här första numret.

Nu är det snart dags att stänga datorn för kvällen och i stället åka till ju-jutsuvänner och spela spel. En perfekt avslutning på dagen och inledning på helgen!

”Jättekul” provgradering!

15 Nov

I dag hade jag provgradering med min barnnybörjargrupp. Det upphör aldrig att förvåna mig på hur många sätt man kan utföra en teknik som man övat i ett år. Att vissa tekniker är svagare än andra är väl inget konstigt, men att ude osae ska vara så svår att ha koll på när man ska gradera till orange mon är en gåta.

Nu är ju inte mina barn så olika andra ju-jutsubarn, så naturligtvis kommer de att vara redo när det väl är gradering, även om några även då kommer att stå som fågelholkar. fast jag har ju sett folk få hjärnsläpp även på svartbältesgraderingar, så det blir nog inget problem.

Det stora problemet är attityd. Det är inte en del av bedömningen i en gradering, men jag börjar luta åt att det borde vara det. Och då menar jag inte attityd som i att teknikerna ska ha snärt. det kan man inte kräva av nybörjarbarn. Jag menar attityd som i ödmjukhet och hänsyn till kompisarna och att inte spela översittare eller besserwisser när man får chansen. Den attityden. Några av killarna i gruppen lider av lite för stort självförtroende som inte riktigt går i takt med de kunskaper de faktiskt har. Jag får se hur vi ska jobba med det.

Avslutningen på provgraderingen blev grymt bra. Vi satt i en ring och jag frågade hur de tyckte att det varit. Jag hade ju ändå varit ganska sträng och det verkade bitvis som de tyckte det var svårt.

”Jättekul”, blev barnens svar.

Jag berättade att mitt mål var att de alla skulle klara graderingen om en månad, och att jag skulle se till att de fick träna på sina svaga tekniker fram till dess, men att deras uppgift var att komma till träningarna och göra det jag säger, fokusera och göra sitt bästa. Alla var med!

När barnen tar orange bälte försvinner de till nästa barngrupp, det är det tråkiga med graderingarna. Vissa barn skulle jag alltid vilja ha i min grupp. Tur att lägren finns så jag ändå kan fortsätta följa dem och känna att de fortfarande är ”mina” barn!

Det tog sju minuter innan den första behövde gå och kissa

30 Okt

Så var det gjort. Budoklubben Shindo har för första gången anordnat ett barnläger. Vi jobbade ihop med Göteborgs Ju-jutsuklubb och höll till i deras lokaler nära Masthuggstorget. Totalt tränade närmare 60 barn under lägret. Nästan hälften av dem var knattar som bara hade träningspass på söndag morgon och inte deltog i lägret i övrigt. 33 monbarn i alla olika bältesfärger och från tre olika klubbar lärde känna varandra lite bättre under den här helgen.

Vi hade inga instruktörer utifrån, utan skötte instruerandet inom de två arrangörsklubbarna. Totalt hölls 15 träningspass under helgen!

Redan innan vi skickat hem alla barnen och städat Göteborgsdojon färdigt började vi planera för nästa års läger. Vi kommer igen! Och då känner vi oss mogna för att gå ut med inbjudan till fler än de tre klubbar som var med i år. Det behövs ett barnläger i väst under hösten!

I natt hade vi en liten kille som galopperade ut till toaletten titt som tätt. I morse tänkte jag berätta för honom att det vore lämpligare att smyga, men då berättade han att han mått illa och kräkts en av gångerna han sprungit iväg. Men han hade inte sagt något till någon vuxen. I stället för den störande elefanthjorden han varit i mitt sinne under natten blev han den lille pojke han i verkligheten var.

Mina pass byggde på att sätta ihoop kända tekniker till en serie och träna mer i tempo och rörelse. I dag skulle jag köra det passet med den vit-gula gruppen och vi hade hunnit värma upp i sju minuter när den första lilla människan räcker upp handen och undrar om han kan få gå på toa. Mitt pass var det första efter lunch och jag tyckte att de haft en timme på sig att se till att de var redo att träna så jag sa lite surt att om det är någon annan som också behövde kissa var det lika bra att gå på en gång, annars skulle jag bara bli irriterad.

Poooof! så försvann nästan halva gruppen ut för att uträtta sina behov. De andra fick ta vattenpaus.

Jag tycker inte att jag ställer för höga krav när jag vill att barnen ska kunna träna ett pass på 40 minuter utan kisspaus, men det verkar som att jag har fel.

Nästa vecka tränar vi som vanligt, och nu gäller det att förbereda barnen på provgradering. Det ska bli spännande att se hur många av mina gulbältare som ska ta orange och gå vidare till avancegruppen.

 

Det var nåt med balans…

12 Maj

Det är svårt med balansen så här på upploppet. Inte den fysiska, men att hitta den mentala balansen i nervositeten är svårt. Jag vill inte vara för kaxig, men inte heller osäker. Jag vill gå in på mattan med attityd, men vill samtidigt inte ta ut något i förskott.

”Nu är det nervoträning” sa Monica i dag.

Och så är det. Tillsammans la vi upp en plan för det som återstår fram till dagen D, så jag får frångå min egen träningsplan en aning. Fast i morgon står det VILA på min plan, och det tänker jag hålla. Lite stretching bara, för att hålla ryggen på gott humör. Nu var det länge sen den var vresig, faktiskt. Det kan hända att min naprapat vet vad han pratar om… 😉

I kväll hade vi ytterligare en provgradering, nu för avancebarnen och alla vuxna. Och så kom tidningen Ju-jutsu kai-Nytt hem till oss, så nu kan vi göra i ordning anmälningslappar till både vuxna och barn inför sommarlägren. Det ska bli så roligt! (att åka dit alltså, inte att göra lapparna)

Jag börjar bli väldigt nyfiken på er som läser bloggen. Det vore roligt att veta vilka jag skriver för. Jag skulle bli jätteglad om ni ville kommentera i alla fall ett inlägg. Please, please, please, with lots of sugar on top 😉

Vi hörs, hoppas jag!

Provgradering med nybörjarbarnen

10 Maj

I kväll hade vi provgradering med vita och gula bälten i barngruppen. Det började bedrövligt och J och jag bara tittade på varandra och undrade hur vi egentligen skött oss som intruktörer. Som tur var tog det sig allt eftersom. Gulbältenas jigo waza var riktigt bra och några vitbälten var jag riktigt stolt över. De övriga får vi jobba lite med innan det är dags. Några av pratkvarnarna hade svårt att hålla tyst även om vi försökte vara stränga och hålla oss till graderingsformen.

Till gult bör det inte vara något problem för de flesta, men några behöver troligen längre tid än en termin till sitt nästa bälte sen. Och det är väl gott så.

Hittills har vi fått in anmälningar på åtta barn till Monsterlägret. Sex föräldrar vill följa med. Det är helt fantastiskt vilken uppslutning vi har! Jag är så glad över att de vill vara med. Det innebär ju också att jag kommer att kunna ägna mycket tid på mattan för att få inspiration och bli en bättre instruktör.

Efter barnens pass tränade Monica och jag. Det är konstigt hur man tränar och tränar tills man blir nöjd med något. Sen tränar man på de saker man känner inte sitter så bra och när man sen går tillbaka till de första grejerna, då har man tappat på dem. Det är lite tröttsamt, faktiskt. Men, lördag den 21 kommer naturligtvis allt att sitta som en smäck. 😉

Något oroande dök en ny smärta upp i Monicas axel. Knäna är hon ju van vid, men det här var inte bra. Det är helt enkelt inte nyttigt att graderingsträna. Som tur är ser vi slutet nu, så det är bara att bita ihop.

Jag drunknar i detaljer

11 Apr

Visserligen visste jag ganska väl hur jag fungerar, men jag lyckades ändå inte hålla mig flytande i floden av kommentarer efter provgraderingen i går.

Vi åkte till Alingsås, vi fyra som ska gradera och två kastdockor. Malin lät oss jobba hårt i drygt två timmar levererade sedan en lista på detaljer som vi nu har fem veckor på oss att få till.

Det var vinklar här, fladder där, lite för många steg här och dåliga tempoväxlingar där. Missförstå mig inte, jag är tacksam över den tid och omsorg Malin la på provgraderingen, men jag har svårt att se att allt detta är just detaljer. På kvällen var jag så låg. Jag vet att vi inte kommer vidare utan den kritik och de tips vi fått, det är bara det att det blir så mycket på en gång att jag har svårt att ta till mig allt. Framförallt har jag svårt att höra och ta till mig de berömmande orden som faktiskt ändå fanns där.

Det verkar som att det inte går att komma till en svartgradering utan att passera den här fasen där man känner att man inte har koll alls. Monica ser lite klarare än jag. ”Det måste ju bero på att vi har ökat teknikförståelsen, men inte kan utföra tekniken så bra som vi nu förstår att vi borde.” Tur att vi är två och kan växeldra.

Nu ska vi bara göra katan mindre monoton, jag ska bli snabbare än blixten och sen är bältena våra.

Lätt som en plätt 😉