Tag Archives: svart bälte

Funderingar på graderingar

1 Mar

Det här med graderingar. Det verkar som att det kan vara svårt att förstå hur stor vikt vi lägger vid dem om man inte själv utövar någon kampsport där de finns.

  • Under våren, fram till graderingen, när allt fokus låg på träning och den stundande graderingen.
  • I våras, när jag kuggade på min gradering till andra dan och knappt gick att prata med på jobbet utan att jag bröt ihop.
  • Under sommar och höst när jag laddade om för att satsa på att klara andra dan.
  • I december, när jag jublande kom till jobbet med ny grad.

Hela tiden fanns det folk omkring mig som undrade varför det var så viktigt, varför jag ville vidare. Jag hade ju svart bälte redan… Var det verkligen värt det?

Det är svårt att förklara, och jag tror att det är lite olika vad som driver oss. För mig handlar det självklart om att vinnarskallen i mig vill vidare mot nya mål. Men det handlar också om att fortsätta utvecklas som utövare, att fatta lite till av hur vår stil, vårt system är uppbyggt. Och som vanligt, när det gäller mig, så handlar det om att vilja vara med när de stora grabbarna leker. Och i den gruppen är jag inte än. Jag närmar mig, men jag är inte där. Frågan är om den gränsen flyttas om och när jag lyckas erövra tredje dan…

Jag har inte bestämt mig för om jag verkligen vill göra den satsningen, men som tur är finns det ingen maximitid mellan graderna. Det som är tydligt är dock att ju längre man stannar på en grad desto troligare är det att man inte tar nästa steg.

Jag ska bara känna efter om det vore okej för mig. Att stanna och inte försöka ta nästa steg. Nån gång tar det stopp, det inser jag ju, frågan är bara när det gör det.

Just nu har jag flera vänner som siktar på en högre grad denna termin eller i sommar. Det är spännande att följa deras träning. Alla är i olika faser i sina förberedelser. Några skulle nog kunna gradera i morgon, medan andra är inne i fasen där man tvivlar på sig själv och sin förmåga. För mig var den fasen så stark ett tag under hösten att jag inte ville instruera vuxna alls. Jag kände att jag inte hade något att ge. All min ju-jutsu var demonterad och höll på att byggas ihop igen, på ett lite annat sätt.

Det är en känslig fas, självförtroendet är lågt och humöret likaså. Men det är också en fas som gör att omgivningen också börjar tycka att det ska bli skönt när den kommande graderingen är över. ”Ska du inte gradera snart, så du slutar vara så sur”, fick jag höra av en kollega.

Sen. När allt faller på plats och allt man kämpat med bara flyter, då vet man att det var väl värt allt slit och alla dalar.

Man vet aldrig vad som kommer härnäst…

21 Mar

En pappa frågade mig varför jag instruerar barn. En av anledningarna är att när man har med barn att göra är inget riktigt förutsägbart.
Dialog från lägret:
L: Duuuuu, när ska du få rött bälte?
Jag: Det kommer jag aldrig att få.
L: Men varför?
Jag förklarar lite om hur graderingssystemet fungerar, att det är flera år mellan varje svart bälte och att jag inte kommer att klara av att gradera till ens de sista helsvarta bältena.
L: Men duuuu, när ska du få rödsvart bälte?
Jag tar förklaringen en gång till, men inser att det nog inte går hem riktigt, så jag byter ämne.
Jag: Men du, om ungefär tio år, då kan du ta svart bälte. Då ska jag vara där och heja på dig.
L: Lever du då?

Fullständig ju-jutsufiering

12 Jun

Nu har det hänt. Efter vårens intensiva träning för att nå målet att ta svart bälte har det slutligen skett. Jag får impulsen att buga så fort jag ska gå in i ett rum. Oftast hinner jag hejda mig. Sedan tidigare har jag svarat ”Hai!” om någon bett mig göra något och jag tolkat det som en order, omän något inlindad. Men nu kom den automatiska bugningen. Undrar var det här ska sluta…

Många nya bälten i klubben

29 Maj

I helgen har många i klubben bytt till ett bälte i mörkare kulör. Sju nya gula monbältare, fyra nya orangea monbältare, tre nya gröna mon och tre nya blå mon. Och sen ett par nya vuxna orangebälten, tre nya gröna, fyra blå och ett par brunbälten ovanpå det. Helt fantastiskt! Med förra helgens fyra nya svartbälten har Shindo nu 12 svartbälten som är någorlunda aktiva.

Vi har kommit en bra bit på vägen, men vi har problem med nybörjartillströmningen på vuxensidan. Den här terminen var det ingen som graderade till gult. Vi får se hur vi lyckas med rekryteringen under hösten. ett par pappor har lovat att börja och ytterligare en går och funderar fortfarande. Dags att börja bearbeta mammorna igen…

Det var roligt att se barnen jobba och göra sitt bästa igår, även om en del ansikten var mer än nödvändigt spända. Visst är det högtidligt och spännande att gradera, men jag vill att det också ska vara roligt. Vi tränar ju ju-jutsu för att det är så otroligt roligt och då är det ju bra om det märks även på graderingen.

Annars studsar jag mest runt här hemma och gottar mig åt att jag snart ska få åka på läger med barnen. Luftmadrasserna är testade om de håller luften, och i dag bestämde jag mig för att även städa dem lite. Det känns liksom bättre att lägga sig på en madrass som inte är full med de senaste lägrens bôs. Särskilt med tanke på att det ofta innehåller någon form av popcornspill.

Tacksamhetsskulden till naprapaten

23 Maj

Nu har jag surfat på den härliga känslan i nästan två dagar. Jag behåller den inom mig nu, men börjar skifta fokus. Flera gånger under helgen har jag tänkt med tacksamhet på min naprapat. Jag går till honom en gång i månaden och utan hans behandlingar och råd skulle jag inte ha legat och gosat med mitt svarta bälte de två senaste nätterna.

I slutet av november i fjol var jag på en B-instruktörskurs i Kalmar. Då kunde jag inte sova på luftmadrassen, utan satt i en soffa och sov för att ryggen krampade annars. Stretching, styrketräning av rätt muskler och en hårdhänt naprapat rådde bot på detta. Och naturligtvis min egen envishet och målmedvetenhet.

Denna vecka bjuder på en del ju-jutsu, framför allt fredag och lördag. På fredag ska jag hälsa på barnen i Göteborgs ju-jutsuklubb för att vi ska kunna samarbeta mer när det gäller träning och framför allt läger. Lördag är det dags för klubbgraderingarna. I lördags insåg jag plötsligt att den här gången kommer alla examinatörer att ha svart bälte. Det blir nog lite högtidligare, i alla fall för barnen.

Påsklägret, del 1

22 Apr

Som vanligt när jag tittat på en gradering där inte alla blev godkända känns det tomt. Det som borde vara fullständig lycka och stolthet vändes i kväll till något helt annat för tre personer. Jag lider med dem. Samtidigt är det ett prov som man måste klara. Om alla klarade sig oavsett prestation kunde vi lägga ner graderingarna helt.

Ska jobba lite med mina mentala bilder så att jag fortfarande ser mig själv med det svarta bältet sträckt ovanför huvudet. Jag blir alltid påverkad själv av när andra inte klarar sig. Ser mig själv stå utan nytt bälte och med huvudet hängande.

Första dagen på påsklägret bjöd annars på slag- och sparkträning och ”puls-ju-jutsu”. Det var roligt och jag tror att mina elever kommer att få jobba lite mer när jag kommer hem igen…

Just nu jobbar vi mest på att få Monica att inte träna fler pass än hon borde, för knänas skull. Det har varit hårda förhandlingar under dagen, och jag förstår henne. Jag skulle inte heller vilja hoppa över några pass. Men hon måste, annars blir det inget bra. Hon sitter bredvid i stället och deltar mentalt. Det är bra.

Nu är det dags att sova, tre träningspass väntar under morgondagen och kanske en ny medvetenhet om några små muskler som inte gjort så mycket väsen av sig tidigare 😉

Trångt men hög energinivå!

19 Feb

En ännu bättre lördagsträning! I dag samsades M och jag med två andra par som graderingstränade till svart, några barn som tränade sportju-jutsu och ett duopar. I vår dojo blir det ganska trångt, men det gick alldeles lysande för energinivån var hög. Dessutom hade jag planerat det vi gjorde i dag till i tisdags när vi skulle ha tränat här hemma. Jag hade valt rätt utrymmessnåla tekniker.

Vi körde samma uppvärmning som sist, fast först hade vi alla gemensam uppvärmning ledd av sportju-jutsuinstruktören. han skulle ”åldersanpassa” uppvärmningen så att vi äldre kunde vara med. Härom veckan när jag pratade med pappa och berättade om mitt graderingsmål undrade han lite stilla om jag inte var för gammal för sånt.

Jag hinner fylla 41 innan jag ska prova för svart bälte, M är 49. L och M som också ska gradera är 55 respektive 52. Ålder är liksom inte en faktor.

Eller, det är den kanske, men det är inget som avgör ifall det går att träna eller inte. I Shindo är spridningen i ålder lika stor som sammanhållningen. Eller kanske är sammanhållningen lite större.

M och jag tränade rätt mycket randori på slutet av passet i alla fall. De andrar hade slutat träna och tittade på oss. vi blev lite nervösa och slarviga i vissa tekniker, men de svarta ögonen var påkopplade och i stort sett gick det bra. Vi behöver träna mer på att reagera direkt, men vi har så roligt!

Lite senare på eftermiddagen fick jag ett sms från M. Vi hade fått sportjujutsuinstruktören att tycka att ju-jutsu kai såg roligt ut. Det var ett bra betyg!