Det händer att jag vaknar på en måndagmorgon, går ner till köket och inser att det är förra veckans aktiviteter som står kvar på whiteboarden. Det händer. Ungefär en gång vart femte år eller så. (Ja, jag har en whiteboard i köket, ok?) Det tillhör mina rutiner på söndag eftermiddag att sudda veckan som gått och skriva in veckan som kommer. Jag tycker om att göra det och får ibland behärska mig för att inte göra det redan på lördagen. Jag är kort sagt rätt duktig på att planera och har en tendens att titta framåt och inte leva i nuet.
Varför skriver jag detta här? Det har väl inget med ju-jutsu kai att göra? Jo, det är just det det har. För när jag tränar tvingas jag verkligen att vara i nuet. Om jag inte är fullständigt här och nu på mattan kan jag åka på en fet smäll. Bokstavligt. Ju-jutsuträningen har gjort att jag blivit duktigare på att vara i nuet, med fullt fokus på det som sker, i stället för att fundera på vad som ska hända om en stund eller en vecka. Att kunna vara fullständigt fokuserad hjälper mig också att hamna i flow på jobbet. Den där känslan när tiden försvinner och det man gör bara flyter på. Den hamnar jag lättare i numera.
Jag började fundera på detta i somras när jag träffade ett gäng gamla vänner som jag inte sett på länge. Jag skulle försöka förklara tjusningen med Ju-jutsu Kai för dem och landade i detta. Förutom motionen, självkänslan, att vara en del av en klubb, och hur roligt det är, förstås… Det lustiga var att en av vännerna (som också är den planerande typen) insåg att det var kravet på fokus och närvaro som gjorde att körsången var så viktig för henne. Vi hade hittat varsitt sätt att tvinga våra hjärnor att inte titta framåt, utan bara vila i nuet.
För mig har det varit oerhört viktigt under jobbiga perioder i mitt liv. På mattan existerar inget annat, det går inte. Där finns en fristad dit konflikter på jobbet eller hemma inte når. Skulle de leta sig dit får man snabbt handfast hjälp att fokusera på träningen 😉
jujutsumorsan 