Eller också är det inte alls svårt, bara man tänker efter

Det gick bra! Knattarna fick göra tekniker till 2 dan, 2 kyu och 4 mon, eller andra svarta bältet, blått vuxenbälte och orange barnbälte för er som inte förstod 😉

Jag tog i rejält, men med tekniker som passar knattar och deras närhet till golvet. Det var så pass nytt och annorlunda att de var tvungna att skärpa sig. Det blev mycket mindre flax och stök i dag. De hann helt enkelt inte.

Även nybörjarbarnen fick höja sig ett snäpp när vi körde fyra tekniker i serie med gulbältena och fyra tekniker med randori på slutet med vitbältena. Jag hade hand om de gula och insåg snabbt att vi måste jobba mycket med o goshi för att den ska funka. Pedagogiska tricks och metodik mottages tacksamt!

Jag använde en övning jag snott från en sensei i Kalmar också. Ta av bältet, vik ihop det och kläm fast det med huvudet mot axeln. Gör sen ett framåtfall och rulla på den fria axeln. Tadaa! Ingen hade huvudet i vägen för rullandet. Många blev frustrerade för att de ändå tappade bältet eller det kom i oordning. Det var en ny och ovan övning, med andra ord. Men den funkade bra, och ännu bättre på bakåtfallen.

Minst två nya övningar hade jag alltså med mig hem från Vårmonet, det är riktigt bra!

Ingen träning, men jag har andats dojoluft i alla fall

Efter en tuff start på veckan jobbmässigt har det nu rätat på sig rejält. Tyvärr samarbetar inte förkylningen, utan den envisas med att bita sig fast, så det blev ingen träning i kväll. Jag kunde ändå inte hålla mig borta från dojon, utan följde dottern uppför backen till träningen. Dels för att lämna diplom till de barn som var med på Vårmonet, men inte fick diplomen direkt, och dels för att säga hej ch umgås lite. Andas lite dojoluft och småprata lite om påsklägret. Det är nästan en månad kvar, men vi är alla väldigt fokuserade på det och hur det ska bli. Skönt att det är så många läger varje år, så slipper man gå och längta orimligt länge innan det är dags igen.

Jag var på utbildning i jobbet i eftermiddags, och där pratade vi bland annat om hur stora nätverk kan vara beroende på relationer i nätverket. Tydligen finns det nån psykologisk teori om att en naturlig mänsklig grupp kan vara cirka 150 personer med rätt täta relationer. Vi fick diskutera hur våra nätverk ser ut och hamnade i familj, släkt, arbete. Jag tänkte på mitt stora Ju-jutsu Kai-nätverk och att jag nog faktiskt till stora delar ser det som ett släktnätverk.

Jag har brorsor och systrar  lite varstans i Sverige, kusiner och kanske ibland nån farbror. Och alla barn jag genom åren varit instruktör för, de är ju mina barn. Allihop. Inte för inte heter bloggen Jujutsumorsan…

Magisk nybörjargrupp

I går var jag hjälpinstruktör på knattepasset och höll i nybörjarbarnens pass. Den egna träningen fick jag hoppas över eftersom jag är redigt förkyld.

Nybörjargruppen detta läsår har varit magisk. De är aldrig jämnt antal, vilket innebär att det blir träning parvis och en tre-konstellation. Igår var de i alla fall 15 barn, så då testade jag att bara låta dem träna tre och tre för att vänja dem vid att det inte behöver innebära lågt tempo. Jag snodde helt sonika en metod från en Nybro-instruktör. I helgen drillade han barnen på Vårmonet i att göra tekniker tre och tre så att två anfaller och en försvarar sig hela tiden tills han sa till att de kunde byta. Tanken är att de två anfallarna ska vara snabba och inte låta den som försvarar sig få någon paus alls.

Det tog ett tag innan de fattat hur jag ville ha det. Eller, det tog ett tag innan jag lyckats förklara hur jag ville ha det. Allt beror på perspektivet…

På slutet gick det undan på riktigt! Vi ska fortsätta träna så då och då, så barnen får upp tempot lite mer.

Vi delade också ut lappar om nästa läger, som är ett miniläger utan övernattning i vår egen dojo. Det blir intressant att se om det kan locka några av dem som inte provat att åka på läger tidigare.

Att komma hem

På barnläger är det aldrig tyst. Om det inte pågår aktivitet på mattan, rör sig barnen ändå nästan alltid. Och tysta är de inte. Inte ens under natten är det tyst. Ventilationen i en sporthall låter en del, ibland pratar barnen i sömnen och det är rätt vanligt att en och annan vuxen ledare snarkar. På ett och annat läger går larmet i lokalen igång, eftersom det sällan sover folk i lokalerna.

Hela tiden är det något som låter.

När jag kom hem i söndags efter Vårmonet var det till ett helt tomt, mörkt och tyst hus. Barnen var hos sin pappa, de inneboende lyste med sin frånvaro. Det var nästan möjligt att ta på tystnaden.

Jag älskar att vara på läger. Men jag älskar också att komma hem till den där påtagliga tystnaden.

Trött…

Nu har lampan släckts och barnen börjar komma till ro. Toppendag på Vårmonet avslutades med goa gonattkramar och lätta barnsnarkningar. Mys!

Kort träning

I dag kom dottern och jag sist till passet och gick först av alla. Hon mådde inte så bra, så vi bröt och gick hem i stället. Men det var skönt att få köra lite grann i alla fall, och dotterns humör var i alla fall gott när vi traskade hemåt. Det var det inte när vi stretade uppför backen till dojon.

Nästa helg är det Vårmonet, då hinner jag förhoppningsvis träna lite själv, vara lite hjälpis och instruera några pass. Det ska bli så roligt att komma iväg på läger. För flera av mina elever blir det deras första läger och jag hoppas att de ska få en riktigt bra upplevelse.

Bara på läger…

Det är snart dags för läger. Den här gången ett barnläger i Nybro – Vårmonet. Nio barn från våra grupper har anmält sig och vi är fem vuxna som också åker.

Redan som liten älskade jag att åka på läger. Det spelade inte så stor roll vilken sorts läger det var. Jag har varit på hajker, vildmarksläger, jättestora scoutläger, musikläger, konfirmandläger, ungdomsläger, och många fler. Och nu på senare år har det blivit många ju-jutsuläger, både som ledare och som deltagare.

På mitt första läger var jag nog sju år. Jag kom på att det inte fanns några vuxna som hade stenkoll på vad man åt till frukost. Perfekt! Det blev fralla med mycket smör och lite socker strösslat ovanpå smöret. Supergott, men inget jag skulle drömma om att försöka med hemma vid frukostbordet. Vissa saker gör man bara på läger. Det där undantagstillståndet är fortfarande en del av tjusningen med att åka iväg.

• Bara på läger kliver man ogenerat runt bland andra människor i sin pyjamas fram tills dess det är dags att sätta på sig träningskläderna.
• Bara på läger kan man dela handfat med fem personer man inte känner så väl när det är dags att borsta tänderna.
• Bara på läger är andra personers snarkningar en del av det mysiga med att alla från klubben sover i samma rum.
• Bara på läger övervinner jag min trötthet på kvällen bara för att få umgås lite till med resten av gänget.
• Bara på ett läger finns ett extraförråd med energi för att träna.

Efter ett läger  är jag rätt slut, men också lycklig och nöjd. Jag hoppas att alla nio barn och de andra fyra vuxna ska känna hur roligt och speciellt det är att åka på läger och, precis som jag, aldrig vilja sluta.

Fin present

Jag fick en ljuslykta som tack för att jag instruerade på Vårmonet. Svart och röd. Ja, något bälte i de färgerna lär jag ju inte få…

Efterdyningar och nedräkning

Jag hade varken tid eller ork att skriva under Vårmonet och i går var jag för trött efter jobbet för att sätta mig vid datorn. Det beror i alla fall inte på att jag inte haft något att berätta.
Jag gjorde instruktörsdebut på ett större läger i lördags. Egentligen skulle det ha varit på söndagen, men lite schemaändringar gjorde att jag fick ytterligare ett pass.
Men först fick jag vara hjälpinstruktör till en legendarisk barninstruktör som inte gillar trams på mattan. Det var ett utmanande pass med rejäla attacker och det gällde att hänga med för att hinna försvara sig. Sedan var han min hjälpis i samma grupp en tímme senare. Jag använde det pass jag planerat för en grupp med lägre bälte, men byggde på från det tidigare passet. Det blev jättebra! Jag fick till och med beröm av min hjälpis!
Sen körde vi ytterligare ett pass ihop, han huvudinstruktör och jag hjälpis. Det blev en kanondag!
När all träninge var slut för dagen var det dags att rådda ihop alla barn och tåga till simhallen en liten bit bort. När jag sitter och slappar lite i barnpoolen och håller koll på vår minsta lägerdeltagare kommer ett par tjejer från Nybro och undrar om jag vill gå tillbaka till sporthallen, för alla instruktörer skulle bjudas på middag.
Klart jag ville!
Snabbt upp, duscha, klä på sig, lämna nyckel till en annan vuxen, så att barnet jag delade skåp med kunde få ut sina kläder, och sedan småjogga tillbaka. Det blev en trevlig kväll.
På söndagen var det dags för tävling och två av Shindobarnen tävlade, men inte min dotter. Det var nog första lägret hon inte gjorde det på.
Det gick riktigt bra för våra två och jag slapp vara domare, skönt. Tävlingen drog ut på tiden och när den till slut var klar var det bara 25 minuter kvar av mitt pass med avancegruppen. Det skulle egentligen ha varit 50 minuter. Jag skulle ha en teknikserie, så jag tog bort en teknik och sedan körde vi på järnet. Serien byggde på att det var en korkskalle som anföll – det vill säga han eller hon anföll på samma sätt hela tiden.
Vi hann hela serien och lite till, tempot var grymt!
Min sista insats som instruktör var att hålla mitt pass ”Försvar mot fegis” för lägrets största grupp – de gula. En fegis anfaller bakifrån eller ger sig på någon som ligger ner. Jag var nervös för det här passet, för jag hade varit hjälpis i den tidigare på lägret och sett att de var rätt svåra att få att hålla fokus, men det gick bra. Vi hade till och med tid att uppgradera fegisen ytterligare ett steg så att en ärkeärkefegis anföll tillsammans med en annan ärkeärkefegis, som mest tittade på. Det gällde att hålla koll på fegis nummer två, som s´nabbt blev dubbad till grobian.
Nu sitter jag här med en hals som killar och med lite snuvig näsa – det kanske inte är nyttigt att ligga i dragiga lokaler två nätter? Jag har laddat med honungsvatten och halstabletter och ska lägga mig tidigt i kväll. Det duger inte att bli sjuk så här nära påsklägret. För nu är det bara nio dagar kvar innan vi åker till Linköping!

Gripatekniker och lägerfokus

Kvällens pass blev lugnt. Sambon höll i passet och när han hörde att Monica och jag tänkte oss gripatekniker blev det det för hela gruppen. et var bra, vi fick flera detaljer som gick att göra bättre än hur vi gjorde tekniken. Vi körde lite vid sidan om, så att vi även hann köra gripateknikerna i renraku till 2 dan. Det blev så bra det kunde bli. Monica instruerar barnen på torsdagar och efter det tränar vi, och jag hade ju min rätt nybehandlade ljumske jag var rädd om.
Det kändes helt okej i alla fall.
Nu ligger allt fokus på Vårmonet.
Pannkakorna är stekta.
Min väska är redan på jobbet.
Dotterns väska tar jag med mig i morgon.
På lunchen ska jag handla sushi för att komplettera matsäcken till tåget.
Ikväll packar jag kamera, deltagarlistor och annat jag behöver ha nära till hands.
I morgon kommer dottern till mitt jobb efter skolan och sedan går vi tvärs över torget för att möta resten av gänget på centralen.
16.05 går tåget.
Sen kan jag slappna av. I alla fall tills jag ska hålla mina pass på lägret…
Nybro, nu kommer vi!