Arkiv | februari, 2011

Årsmöte och talangjakt

27 Feb

Den här veckan blev det inte mycket ju-jutsu. Årsmöte på tisdag och talangjakt på skolan vi hyr av på torsdag satte stopp för det.

Men eftersom min son var sjuk stora delar av veckan kunde jag klämma in två pass på träningscykeln i tv-rummet. Konditionen behöver ett lyft…

Men i går.. då var det lördag och vårt upplägg är riktigt bra. Först närmare två timmars träning som vi avslutar med randori. Sen lunch och i går la vi till ett par omgångar spel dessutom. Det var en riktig höjdare. M och M åkte inte härifrån förrän efter klockan sex och då var de försenade till den middag de skulle till. En riktigt mysig dag blev det!

Nästa vecka blir det jobb och ju-jutsu i mängd. Och på lördag är vi naturligtvis på graderingsläger i Linköping. En hel dags slipande och petande på tekniker och detaljer! Perfekt! Nu ska vi bara boka boendet mellan fredag och lördag. Vi vill inte köra upp samma dag, för då är vi ju inte tillräckligt pigga på mattan.

Det känns skönt att få möjlighet att fråga A och B om sånt vi undrar om i teknikerna och få feedback på hur det ser ut.

Annonser

Trångt men hög energinivå!

19 Feb

En ännu bättre lördagsträning! I dag samsades M och jag med två andra par som graderingstränade till svart, några barn som tränade sportju-jutsu och ett duopar. I vår dojo blir det ganska trångt, men det gick alldeles lysande för energinivån var hög. Dessutom hade jag planerat det vi gjorde i dag till i tisdags när vi skulle ha tränat här hemma. Jag hade valt rätt utrymmessnåla tekniker.

Vi körde samma uppvärmning som sist, fast först hade vi alla gemensam uppvärmning ledd av sportju-jutsuinstruktören. han skulle ”åldersanpassa” uppvärmningen så att vi äldre kunde vara med. Härom veckan när jag pratade med pappa och berättade om mitt graderingsmål undrade han lite stilla om jag inte var för gammal för sånt.

Jag hinner fylla 41 innan jag ska prova för svart bälte, M är 49. L och M som också ska gradera är 55 respektive 52. Ålder är liksom inte en faktor.

Eller, det är den kanske, men det är inget som avgör ifall det går att träna eller inte. I Shindo är spridningen i ålder lika stor som sammanhållningen. Eller kanske är sammanhållningen lite större.

M och jag tränade rätt mycket randori på slutet av passet i alla fall. De andrar hade slutat träna och tittade på oss. vi blev lite nervösa och slarviga i vissa tekniker, men de svarta ögonen var påkopplade och i stort sett gick det bra. Vi behöver träna mer på att reagera direkt, men vi har så roligt!

Lite senare på eftermiddagen fick jag ett sms från M. Vi hade fått sportjujutsuinstruktören att tycka att ju-jutsu kai såg roligt ut. Det var ett bra betyg!

Barnträning med sju barn och lika många ärtpåsar

15 Feb

I dag skulle det bli träning på svartbältestekniker tillsammans med M. Först skulle det gå bra och vi skulle träna här hemma, sen kunde hon inte och sen kunde hon igen. Fast då hade den andra barninstruktören hört av sig och talat om att han var sjuk och inte kunde ha passet. Så i stället för egen träning till svart blev det instruktion för nybörjarbarn.

De fick träna med ärtpåsar på huvudet en stor del av passet. Om ärtpåsen låg kvar visste man att man haft rak rygg och alltså duckat med benen och inte med ryggen. Guldstjärna. O soto otoshi och o soto osae gick också bra att göra med ärtpåse.

I slutet av passet visade S och V upp sitt tävlingsprogram och barnen satt andäktiga och tittade på. När jag berättade att den typen av tävling även finns för barn och att man får chans att prova det på läger var saken klar. Alla barn ville åka på alla vårens och sommarens läger. Så ska en slipsten dras 😉

Jag som älskar läger vill ju att alla ska få chansen att åka iväg, så redan nu har föräldrarna fått de lägerdatum jag vet om. Sen kan man inte säga att vi är ute i för dålig tid…

Jag testade att ha min dotter som hjälpis också. Hon blev jätteglad över att få frågan, men vi var båda överens att hon nog ska vara någon annans hjälpinstruktör i stället. Hon är duktig och lyckas lämna mamma-dotter-relationen utanför mattan. Det klarar inte jag.

… men inte på mattan

14 Feb

Jag är lagd åt det lite hypokondriska hållet. Jag tar tempen lite oftare än jag behöver och bara ”vet” att jag är dödligt sjuk om jag har 37,5. Jag är ju lågtempare. Och det kanske jag är. Fast jag måste erkänna att det är rätt praktiskt att helt enkelt veta det, och inte genom metodiska mätningar ta reda på om det är sant. Jag kan oja mig rätt mycket om jag har ont nånstans och blir lika dödssjuk i förkylning som vilken man som helst.

Jag har också en livlig fantasi som gärna ser hur illa saker och ting kan gå. Till exempel: Jag cyklar förbi ett staket och rycker till eftersom jag känner huront det skulle göra om jag trillade på staketet med alla uppstickande vassa piggar.

Min rygg är rätt kass och vissa dagar är jag rätt säker på att den är av. Svanken har helt enkelt blivit för stor.

Men här kommer grejen. Inte på mattan. På mattan är jag inte en lite för rund fyrtioårig tvåbarnsmamma med kass rygg och lätt feber. På mattan är jag en iller. En studsboll. En terrier. Energin tar inte slut, smärta existerar inte och jag är fullständigt närvarande i nuet. Dels för att det är så vansinnigt roligt och dels för att om mitt fokus ligger någon annanstans missar jag en blockering och åker på en smäll.

Det är en ganska kraftfull motivationsmix.

Steg efter steg mot målet

12 Feb

Nu känns det som att vi har flyt. I dag tränade vi två timmar. Uppvärmningen funkade, vi blev varma och go’a och kunde köra lite brôtiga tekniker i lite högre tempo. Sedan gav vi oss på den teknik vi båda två har en mental hang up på. Harai goshi. Man drar upp den andra på sin höft och sedan sveper man undan angriparens högerben. Hur svårt kan det vara? För min graderingspartner låg hemligheten i att inte tänka på något annat än att dra. När hon fortsatte draget genom hela tekniken och inte tänkte på något annat hamnade fötterna rätt och jag flög genom luften. För mig ligger nyckeln i att anfallet känns äkta. När M:s ögon inte har någon iris längre utan bara två kolsvarta pupiller så vet jag att jag ligger risigt till om jag inte försvarar mig. Då går det av sig själv.

Vi körde rätt mycket randori också i dag. Vilka försvar funkar till vilka tekniker?  Hur får man variation?  Finns det något man kan göra som är lite oväntat? Jag älskar randori! Det ger mig en chans att jobba hårt och vara kreativ.

Jag har en bild i mitt huvud hur jag vill att det ska vara efter min och M:s gradering. Jag står med armarna rakt upp, håller mitt svarta bälte i båda händerna och skrålsjunger ”Jag har svart bälte, sha la la la la!” För varje träning kommer jag ett steg närmare den mentala bilden.

Det här blir en nördig blogg…

11 Feb

… den kommer nämligen bara att handla om ju-jutsu. Min egen träning, läger, tankar som instruktör och annat. Mest handlar det kanske om att dokumentera min och min graderingspartners väg till svart bälte. Och om det ska gå bra måste jag börja med att sova, för i morgon är det träning.