Den här gången nådde jag ända fram

Under hösten har jag varit sparsam med mitt bloggande. Dels kände jag att jag i våras spred ut min energi åt alla håll, dels har jag inte haft tid och ork. Jag har fokuserat min energi inåt till ett stenhårt fokus och min ork och tid på träning.

Och det gav resultat.

Den 30 november graderade jag till 2 dan i Ju-jutsu kai. Känslan är svår att beskriva. Innan allt började var jag rastlös och lättirriterad, ville bara att vi skulle börja. För varje teknik som hoppades över (ungefär 25 procent) kände jag inte lättnad utan snarare ”Nähä, fick jag inte visa upp den?”

John och jag har jobbat stenhårt med att få alla detaljer på plats i teknikerna och det kändes som att jag lyckats pricka in formtoppen till graderingsdagen. Fokus, ork, teknik och flow sammanföll på ett sätt det nog aldrig gjort tidigare. Tummen gjorde inget väsen av sig alls. Den var i och för sig tejpad för stöd och skydd, men ändå.

Och vilket stöd jag kände av klubbkamrater och andra vänner som dök upp på graderingen! Det var helt otroligt och ett av skälen till att det gick så bra.

Nu när jag nått mitt mål för hösten ska jag försöka återuppta bloggandet. Jag har lite tankar på lager 😉

I morgon bär det av till Bosön för att titta på andras graderingar, bland annat prövar John och min före detta sambo på söndagen till 3 dan. Det ska bli roligt att se.

Styrfart och lite till

I dag började resan till andra dan om igen. Vi har tränat ett par gånger tidigare, min nya uke och jag, men i dag kändes det som att vi fick lite mer tempo och attityd.

Det är mycket jag måste justera. Rätt många tekniker har Monica och jag anpassat så att de funkade för just oss, men nu ska jag in i huvudfåran igen. Det är många små detaljer som ska rättas in i ledet, men nu är vi på väg.

Vi började träningspasset med liggande randori, det är roligt och man blir varm. Randori är lite av en trygghetszon och det är tur eftersom min uke är rätt busig med sina attacker. Man vet verkligen inte vad som kommer, så det är bara att följa med.

Katan gick över förväntan, trots att vi faktiskt inte tränat den tillsammans förut. Vi har ju båda gjort den många gånger med andra.

Sedan jobbade vi med grundteknikerna. Gnuggade, justerade och fixade. Nu gäller det bara att jag kommer ihåg alla detaljer nästa gång det är dags.

Och viktigast av allt: Det var roligt! Riktigt roligt.

Nu är jag redo för sommarlägret, och det är ju tur eftersom det inte är så länge kvar.

Oxelösund, här kommer jag!

Tillbaka på mattan, men inte utan smärta

Det gick! Jag tränade hela passet i kväll. Och jag hade roligt! Mycket tack vare J som tog sig an mig. Jag tränade tekniker till andra dan och han till tredje. Det var en utmaning att våga falla på en smärtande skinka, men det funkade okej.
I morgon har jag en tid hos naprapaten och det känns fantastiskt bra. Jag räknar med att få lite skäll för att jag inte skött stretchingen. Det är jag värd.

Inventering i dojon

I dag tränade jag inte själv, men en sväng till dojon blev det ändå. Tur att vi bor nära… På förmiddagen skulle en annan andra dan-aspirant dra igenom allt tillsammans med min sambo och den andra uken. Jag läste teknikerna så att det skulle gå smidigt. Under uppvärmningen passade jag på att inventera i skåpet så att vi ha alla pass och diplom vi behöver till graderingen på klubben i slutet av maj. Det hade vi inte.
Frågan är bara hur många systemböcker vi tror att vi säljer den dagen. Vi hade inte många kvar av varken mon- eller vuxenboken i ju-jutsu.
Det går väl iväg en stor beställning till kansliet vilken dag som helst från BK Shindo.
I veckan satsar vi på att träna tisdag på vanlig träningstid, en kortis på onsdag när mina barn är på scouter, torsdag vanlig träningstid och eventuellt söndag eftermiddag. Det sista beror på hur pigg jag är när jag kommer hem från barnlägret i Ödenäs på söndag eftermiddag. Det kan ju hända att jag är lite mosig.

Slut på åskmolnsdagarna

De senaste dagarna har det varit strålande sol ute, men hemma hos oss har vi haft ett eget vandrande åskmoln. Mitt humör har haft någon slags blodtrycksfall och det har varit lätt att få uppfattningen att världen står och faller med hur det skulle gå på den här provgraderingen. Inte blev jag vänligare inställd till min omgivning för att det var sambon som skulle hålla provgraderingen heller.
Kulmen (förhoppningsvis) kom i går när jag i stort sett var redo att byta ut allt i mitt liv. Det var fel på det mesta, men mest fel var det på mig. Eftersom jag ändå inte går att leva med skulle sambon bort. Då sålde jag även huset i tankarna och det var ytterst nära att barnens far fått ta allt ansvar för dem, för var jag en så lämplig mamma när allt kom omkring? Åskmolnsdagen avslutades när jag till slut, stel som en pinne och inlindad i mitt täcke somnade med tårar på kinderna. Det där om att jag inte är så lätt att leva med kanske jag inte ska stryka utan vidare…
I dag vaknade jag sammanbiten, men med hopp om livet efter uppmuntrande ord på Facebook. Men något mer än enstaviga svar kunde familjen inte vänta sig.
Så äntligen var klockan 11 och det var dags för urladdningen i dojon. Fortfarande sammanbiten, men också fast besluten att inte ge upp hoppet om gradering i maj förrän någon höll upp en stor skylt med STOPP på framför mig.
Fysiskt har jag varit i bättre form och mentalt låg jag ännu sämre till. De tekniker vi brukar ha problem med hade vi fortfarande problem med. Det som ibland har skitit sig på träning sket sig även nu. Det var med andra ord en dålig dag. Och ändå. När allt var klart fick vi ingen stoppskylt, utan ett protokoll med långt fler ettor än nollor. Nu har vi att göra den närmaste månaden och åskmolnet kan lämna Krokslätt. Jag har inte tid att tjura, jag ska ta andra dan i Ju-jutsu Kai i maj. För om provgraderingen en riktig skitdag som den här var okej, då fixar vi det här!

En del gick bra på riktigt

Nu är vi på gång! I dag tränade Monica och jag det första seriösa passet med sikte på andra dan. Och så bra det gick för oss. Vi förstod nästan hur vi skulle göra nästan alla tekniker. 😉

En del gick bra på riktigt, men det är klart att de tekniker man aldrig gjort och aldrig blivit visad hur man ska göra är lite mariga. Ett tag lyckades vi också hålla nere tempot så att vi hann med att förstå vad det var vi gjorde. Det är lite knepigt att det krävs ett så lågt tempo för att teknikerna överhuvudtaget ska gå att göra i graderingstempo senare.

Eftersom Monicas axel nu bestämt sig för att den behöver uppmärksamhet och vi inte riktigt vet när vi kan träna tillsammans blev vi glatt överraskade när vi upptäckte att vi även kommer att träna på torsdag och lördag förmiddag! Det gäller att passa på när båda är friska och har möjlighet att träna, så nu kör vi!

Ikväll blev det också verkligt att om vi ska ta nästa grad på minimitid så innebär det att vi graderar i maj nästa år. Det kändes plötsligt väldigt snart. Tur att vi hinner åka på några läger innan dess.

I dag kom också den första förbundstidning jag gjort i brevlådan. Det kändes bra att ha gått i mål med det första numret, men det finns en del att förbättra redan till nästa nummer. Jag hade en idé att spegla påsklägret genom att träna i alla bältesgrupper, men jag tror att jag hoppar det den här gången. Det händer oerhört mycket nu på våren och nummer 2 kommer att bli ett späckat nummer hur jag än gör. Jag kan spara den idén till en annan påsk.

Men jag ska definitivt genomföra idén med tipslåda. Ska kolla om det finns någon brevlåda någonstans i förbundets förråd, annars fixar jag en ny och en affisch som jag sätter upp så alla på påsklägret får möjlighet att tipsa om personer eller företeelser som borde vara med i tdningen.

Lusten att spela spel vs viljan att träna

Nu har vi haft svart bälte i ett halvår. Det är dags att starta vandringen mot andra dan! Det vore roligt att hålla minimitidstempot även i fortsättningen, men jag vet inte om jag kan räkna med det. Det finns så mycket här i världen jag skulle vilja göra. Och nu har jag ju också en ju-jutsutidning att tänka på…

Vi från Shindo som gick upp samtidigt till första dan har i alla fall så smått börjat titta på teknikerna till andra dan. Vi har smakat på katan, det gjorde vi ju faktiskt redan i somras! Tack Ola! Nu ska vi bara lukta på glöggen, nej, jag menar att vi ska nöta in de tekniker vi kan och lära in de som är helt nya. Tur att det finns läger att få input på!

Jag har också en ambition att träna kondition under juluppehållet. Det vore väl inte helt omöjligt att lägga in lite styrka också när jag ändå är svettig. Träningscykeln står framför teven, så det borde ju gå att riva av ett par tre pass i veckan där.

Vi får väl se om lusten att spela spel eller viljan att träna vinner i jul och nyår.