Ny fart

Nästan direkt efter att jag graderat till 2 dan började folk fråga om hur jag tänkte när det gällde 3 dan. Jag har legat lågt.  Svarat att jag ska njuta av att ha gjort en bra gradering och ha roligt på mattan. Mumlat nåt om att jag inte vet om jag har det i mig.
Helgen som gick var jag på svartbälteskurs på Bosön och där fick vi bland annat jobba med att komma på tekniker till 4 och 5 dan. Det  var ruskigt roligt och jag kände att det vill jag göra.
På väg hem i bilen pratade vi om helgen och jag berättade att jag inte kände att jag hade någon given kastdocka till 3 dan. John satsar på 4 dan. Men han tyckte han kunde!
Nu ska jag börja fokusera på att förbättra alla mina grundtekniker och ta en rejäl titt på katan.
Framåt!

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Idag sitter jag och väntar på att sonens klättring ska börja. På Bosön börjar snart svartbälteskursen.
Förra lördagen tränade jag i Linköping och lyckades stuka tummen så rejält att hela kycklingklubban skiftat i lila hela veckan.
Jag har hållit det pass jag skulle, men inte tränat själv. Känner att tiden rinner iväg lite, men hoppas kunna spurta lite de närmaste veckorna.
Jag har fått en tid för provgradering och det känns bra. Får jag minsta signal om att det inte duger skjuter jag på graderingen. Den här gången tar jag inga risker. Eller det gör jag ju i och för sig genom att prova igen…

Nervös och otålig väntan

I morgon smäller det. Jag känner att jag redan börjar gå in i bubblan. Tanken i dag är att åka till Bosön och titta på graderingarna, vara social och sen ta det lugnt på hotellet. Det ska bli roligt att träffa alla, men som sagt, bubblan börjar slutas kring mig…

Smalnande fokus

Vi var länge i dojon i dag. Trix och fix med uke wazan, kasten och de jigo waza-tekniker vi hade kvar att slipa extra på utifrån provgraderingens kommentarer stod på programmet. Men först löste coachen boendet för de andra. Vi hade bokat på ett hotell nära Bosön, så det gjorde de också. Vi vill ju inte att en trafikstockning ska stressa eller hindra oss från att komma i tid.
Jag känner hur mitt fokus smalnar allt mer. Visst gör jag det jag ska på jobbet, men det är lite som när jag väntade mitt första barn. Den prövning som ligger framför kräver så stort fokus att mycket annat känns mindre viktigt än vanligt.
Vi planerar våra veckor efter när det funkar att träna och inte och när jobb eller annat tvingar oss att bryta träningsschemat uppskattas det inte.
Det är till och med så att det läger vi har tillsammans med en grannklubb nästa helg inte riktigt finns i mitt fokus just nu. Det får liksom lösa sig när vi närmar oss.

12, 26, 48, 62, 68, 114 och 118

12 dagar kvar till innan vi åker med 15 barn och ett antal vuxna till Vårmonet i Nybro. Det blir mitt första Vårmon och det ska bli jätteroligt!
26 dagar kvar innan påsklägret börjar och 18 shindosar glider in i Vasahallen i Linköping. Förhoppningen är att vi lämnar lägret med en pokal och minst en medalj i bagaget.
48 dagar kvar till barnlägret vi anordnar tillsammans med Alingsås Ju-jutsuklubb. Hur många Shindo-barn som åker på det vet vi inte än. Max 40 får plats att sova i lokalen, så vi får väl 20 av de platserna och Alingsåsklubben 20 platser.
62 dagar kvar till graderingshelgen på Bosön. Dit åker fyra som graderar plus ett gäng som hejar på. Nu växlar vi upp ytterligare ett snäpp!
68 dagar kvar till Monsterlägret i Köping. Förhoppningsvis får jag och dottern med oss ett stort gäng dit. Vi åker i vilket fall.
114 dagar kvar till sommarlägret för barn börjar i Oxelösund. Det mest utmanande brukar vara logistiken dit och hem.
118 dagar kvar till sommarlägret för vuxna börjar i Oxelösund. Jag ska inte gå någon kurs i år, vilket känns bra. Jag ska också försöka undvika att bli förkyld eller skadad.

Jag tog slut

Det har hänt ett par gånger nu. Jag tar bara slut. Plötsligt känner jag att det inte funkar längre. Det hände igår på svartbälteskursen på Bosön. När eftermiddagens första pass pågått ungefär halva tiden var det enda jag ville att kura ihop mig i ett hörn och sova. Huvudet och kroppen var såååå tunga och jag fick kliva av. Jag vill inte skada mig eller någon annan, så det var bara att lyssna på kroppen. Sist det hände var på Alingsåslägret för nåt år sedan. Då låg tårarna på lur och sprutade på Lille Skutt-vis när det gjorde lite ont. Så brukar jag inte vara. Oftast kopplar jag på mitt studsiga läger-mode och det, tillsammans med envishet och pannben brukar hålla hela vägen.

Det är dags att skärpa till träningen här hemmavid så att orken finns när den behövs. Jag är ändå glad att jag lyssnade på kroppen och klev av, för i dag efter naprapaten tittat på mig var jag rejält groggy. Och då var han ändå inte på nacken alls. Han skakade mest på huvudet när jag erkände att jag inte väljer träningspartner så strategiskt alltid. Jag gillar ju att leka med de stora grabbarna och blir jätteglad när jag får det. Men viktskillnader på runt 30 kilo märks i kroppen efteråt.

I morgon instruerar jag nybörjarbarn och sedan ska Monica och jag graderingsträna. Hoppas att kropp och huvud vaknat tills dess. Annars får vi köra ett pass i lågt tempo (moahahaha) och fokusera på detaljer.

Svartbälteskurs på Bosön

Nu har jag varit på min första svartbälteskurs. Jag var lite nervös eftersom steget upp i svartbältesgruppen på sommarlägret visade sig vara rätt stort. Det var intensivare än jag väntat mig och dessutom fanns det en och annan individ med behov av att hävda sig.

Så var det inte i helgen. Närmare 30 svartbälten samlades helt enkelt för att lära sig mer, tillsammans. även om det var full fart så fanns det tid att reflektera över varför en teknik inte fungerade optimalt och hur man skulle justera den så att den gjorde det. Det var så roligt!

Jag fick också möjlighet att skälla lite på en stor fjärdedan:are från Östersund som i en övning klev rätt in i skottlinjen när jag försökte få ett yrväder från Borlänge att ligga still på golvet och lägga ifrån sig kniven. Östersundaren log lite och verkade förvånad över att en ettrig liten förstadan:are kallade honom knäppo. Jaja, de vänjer sig 😉