Och så lite efter läger-träning på det…

Tisdag är som vanligt dojokväll, även om det råkar vara tisdagen efter påsklägret. Så i dag var jag hjälpinstruktör på knattepasset och instruktör på nybörjarbarnens pass. Kroppen och knoppen har varit sega hela dagen, men det blev ett helt okej pass. Sedan stannade jag på den gemensamma träningen för oss vuxna, mest för att jag kände att jag hade en del träningsvärk och behövde röra på mig för att få igång cirkulationen ordentligt. Och stretcha. För under lägret ska jag erkänna att jag prioriterade helt andra saker än stretching.

Det var klart obra och inget jag rekommenderar. Det var bara så roligt att vara social.

Det är svårt med knattar

I morgon ska jag hålla i både knattepasset och nybörjarbarnens pass. Troligen kommer jag inte att träna själv eftersom min förkylning fortfarande inte gett sig. Vi får se hur rösten mår efter de två barnpassen.

Jag tycker det är svårt med knattarna. Några verkar ha fullt sjå bara med att hålla ordning på kroppen när de försöker stå stilla. Andra är superduktiga och vill lära sig så mycket som de bara hinner. Däremellan finns alla varianter. Att då hålla ett pass där alla får vad de behöver i en grupp på närmare 20 barn är svårt. Men, det man tränar på blir man duktig på, brukar en shihan från Linköping säga, så jag får väl fortsätta öva på att instruera knattar…

Nybörjarbarnen ska få lite bältesspecifik träning så att gulbältena känner att de får lite nya tekniker. Kanske råddar jag ihop en teknikserie så att det blir lite tempo. Vi får se vad jag hinner ikväll innan John Blund drar ner rullgardinen.

Fyra nya i kväll

Tisdag efter tisdag fortsätter barngruppen att växa. I dag kom fyra nya barn som haft vår vikarierande Shindo-gympalärare i skolan.
Först var gulbältena bara två, sedan blev de tre, så alla fick öva samma tekniker. I dag blev det försvar mot stryptag och kravattgrepp. Vi provade att försvara oss både mot attacker som inte fullbordades och attacker som satt. Till slut hade vi byggt upp en repertoar med fyra tekniker som vi körde randori på på slutet.
Fast barnen hade ingen aning om att de körde randori.
Det är lurigt när det kommer nya hela tiden. Roligt, förstås, men lurigt att hinna ta grunderna och ändå ge dem som tränat ett tag det de behöver.
Vi ”lekte” Sempai säger också. Snart måste jag börja göra en annan teknik än den jag säger för att kunna lura dem, de är grymt fokuserade och det är väldigt få som gör tekniken om jag inte säger Sempai säger före.
Jag är nöjd i vilket fall, för de tränar ju på kamae, steg och fall utan att de tänker på det.
I kväll fick jag hjälp av tre hjälpisar, så det gick ruskigt bra trots att det var över 20 barn på mattan.
På lördag är det föräldramöte, och det ska bli spännande att se vilka som dyker upp. Det ligger direkt efter knatteträningen, så de flesta knatteföräldrar borde i alla fall komma.
Jag hoppas att de flesta av nybörjarbarnens föräldrar också kommer, det är viktigt att få veta hur vi tänker, var ju-jutsu är och hur klubben fungerar. Vi berättar ju också alltid hur vi jobbar när det gäller läger så att de vet att vi förväntar oss ett visst föräldraengagemang om man skickar sina barn på läger.
Jag har lovat en förälder att skriva lite kort på hemsidan om det vi tar upp på föräldramötet för han hade inte möjlighet att komma. På så sätt når vi några till i alla fall.

Julstämning i ju-jutsuland

Julmusik på hög volym på stereon, hemmagjort julgodis i kylskåpet och graderingsdag på klubben. Nu är det snart jul!

Klockan tio i dag visade fem av våra knattar vad de kunde för stolta ledare och föräldrar. De är så söta! Och de är födda 2004, så de är så unga så de nästan inte finns! (När jag växte upp var jag övertygad om att år 2000 aldrig skulle komma, det lät så osannolikt långt borta och det året skulle jag fylla 30 – så uråldrig kunde man väl inte räkna med att bli?)

Sedan var det min grupps tur att gradera. Jag slapp sitta och bedöma dem och kunde lägga min energi på att coacha dem och jobba som publikuppvärmare. Föräldrarna vågade inte riktigt applådera och komma med glada tillrop. Sju nya gula och fem nya orangea monisar blev resultatet. De var jätteduktiga, och framförallt hjälpte de varandra på ett fantastiskt fint sätt om en av dem fick hjärnsläpp. Ett av barnen, som är ganska blyg och tillbakadragen visade med självförtroende hur det skulle vara för ett annat barn.

Med denna gradering får jag säga hejdå till dem som tagit orange bälte. Nu går de vidare till avancegruppen. 😦

Sen var det dags för mig att vara examinator för ett gäng som skulle ta grönt bälte. Vi hade också en kille som prövade för brunt monbälte. Det gick förstås vägen för dem allihop, och sju stolta grönbälten och ett brunbälte som visst växt en decimeter under graderingen lämnade dojon efteråt.

Nu har vi ett helt gäng bruna monisar som ska ta steget över till vuxengruppen nästa termin. De är fyra stycken väldigt duktiga ungdomar som nu satsar på en raketkarriär genom kyu-graderna. Det kan ju gå undan från brunt mon.

 

Jag är stolt över föräldrarna

Jag är alltid stolt över min klubb, men i helgen har jag varit lite extra stolt över föräldrarna i klubben. Vi åkte på läger med nio tränande barn och sex vuxna. Bara det är fantastiskt! De barn som åkte utan egen förälder fick snabbt en lägerförälder som hade lite extra koll på barnet.

Lägerarrangörerna i Köping ville sedan ha hjälp med nattvakter och kökshandräckning och det var inga problem. Alla vuxna från Shindo bidrog, några tog nattpass och andra tog i i köket. Det är skönt när det inte sitter fast någonstans utan att alla gör det de kan.

Efter lägret hade några av oss lite tid (fyra timmar) tills tåget skulle gå. Jag är fruktansvärt dålig på att bara drälla när det finns något som måste göras, så vi bar lite mattor och annat för att det skulle gå fortare att bli klara. Det är ju roligt att vara behövd och hjälpa till!

Under lägret fick jag lära känna en hel hop med barn från många klubbar. Några hade jag träffat förut, men en hel del var nya. En särskild plats i hjärtat erövrade Jönköpings knattar. Så söta och så energiska!