I morgon sadlar jag om

Jag ser mig som barninstruktör. Jag har varit hjälpinstruktör i eller haft ansvar för en egen barngrupp från min första träningstermin. När denna termin är slut blir det åtta år.

Under en kort period och vid spridda tillfällen har jag instruerat vuxna. Men i morgon är det dags igen. Den ordinarie instruktören bad mig hoppa in, och det gör jag gärna. Han ville att de som har blått bälte ska få en rejäl genomgång av katan som de ska visa upp på graderingen till nästa bälte. Sedan ville han ha repetition på några tekniker till varje bälte så att alla får något. Gruppen går från blå bälten till 3 dan. Det ska bli roligt och jag siktar in mig på kata för de flesta, men det beror så mycket på vilka som är där.

Katorna upp till och med 2 dan har jag rätt bra koll på, men de högre upp har jag ju inte själv nött in, så det blir mest möjlighet till att nöta själva för de graderna.

Målet är att alla ska gå hem och känna sig en hel del säkrare på den kata som ligger närmast för dem.

Sommarlägret för barn, dag 3

I morgon är lägret slut. Det känns alltid lika konstigt när något man sett fram emot och planerat för så länge helt plötsligt är slut.

Men jag har två pass kvar att instruera och vi har en tävling att rådda. Som tur är har vi valt en suverän tävlingsledare med stor tävlingserfarenhet och känsla för rättvisa och tydlighet. Naturligtvis kommer han från Shindo, vad trodde ni?

I dag hade jag de två första passen på morgonen. Med den avancerade gruppen körde jag ett randoripass där vi började med liggande randori och sedan gick över på stående. Först styrde jag så att det bara var stryptagsangrepp, sedan blev det bara kravattgrepp och sedan släppte jag allt fritt, både angrepp och försvar. Barnen fick själva ge förslag på tekniker och berätta hur de skulle utföras.

Nästa pass blev nybörjargruppens tävlingsträningspass, och när det var klart anmälde sig ytterligare två par till tävlingen.

På eftermiddagen höll jag ett pass med motsatsen till randori – kata. Vi hann precis i mål innan de femtio minuterna var slut.

Nu är barnen ute och badar och jag fick en välbehövlig paus.

Att lägret tar slut i morron innebär i och för sig att vuxenlägret snart börjar, så lite bra är det. Och kvällen mellan de båda lägren är en av sommarens höjdpunkter. De som går kurs är kvar, vi som stannar efter barnlägret är kvar och några som ska vara med på vuxenlägret dräller in. Det är en kväll att andas ut på, att umgås avslappnat och bara ladda om.

Styrfart och lite till

I dag började resan till andra dan om igen. Vi har tränat ett par gånger tidigare, min nya uke och jag, men i dag kändes det som att vi fick lite mer tempo och attityd.

Det är mycket jag måste justera. Rätt många tekniker har Monica och jag anpassat så att de funkade för just oss, men nu ska jag in i huvudfåran igen. Det är många små detaljer som ska rättas in i ledet, men nu är vi på väg.

Vi började träningspasset med liggande randori, det är roligt och man blir varm. Randori är lite av en trygghetszon och det är tur eftersom min uke är rätt busig med sina attacker. Man vet verkligen inte vad som kommer, så det är bara att följa med.

Katan gick över förväntan, trots att vi faktiskt inte tränat den tillsammans förut. Vi har ju båda gjort den många gånger med andra.

Sedan jobbade vi med grundteknikerna. Gnuggade, justerade och fixade. Nu gäller det bara att jag kommer ihåg alla detaljer nästa gång det är dags.

Och viktigast av allt: Det var roligt! Riktigt roligt.

Nu är jag redo för sommarlägret, och det är ju tur eftersom det inte är så länge kvar.

Oxelösund, här kommer jag!

Planering och kort träning

Det är mycket på jobbet just nu och fram till semestern. I dag satte chefen och jag oss och planerade lite när och hur jag ska göra allt. Det var bra.
Jag ringade in 5 maj i jobbkalendern och sa att bara jag graderat så skulle hon ha mitt fulla fokus.
”Ja, eller också bryter du ihop”, var hennes svar.
Medan sonen var på scouterna gjorde Monica och jag vårt bästa för att graderingen ska gå bra. Vi tränade kata, uke och atemi waza i dojon här hemma. Det är lite lurigt med katan för då måste man lägga ut två extra mattor in i köket för att få till de sex mattors längd som krävs.
Men det är ändå smidigt att kunna träna en timme när det passar och inte behöva tränga sig på under andras träningstider i riktiga dojon.
I morgon blir det jigo waza. Förhoppningsvis hinner vi dra igenom hela.

Påskläger 2013, dag 1

Jag tror att jag skulle kunna somna stående. Både kropp och huvud är sköööönt trötta.
Jag hade fel om när kramkalaset skulle börja, det börjar ju inte när man kliver in i Vasahallen utan redan på hotellet när man checkar in. Glada goda ju-jutsukas fanns överallt i lobbyn och det var svårt att ta sig iväg till hallen. När vi väl kom dit blev det ännu fler kramar.
Efter inhälsningen skulle vi delas in i grupper och det blev lite mixtrande med de två grupperna till 1 dan innan instruktörerna var nöjda med fördelningen mellan de två. Jag tränar i den mindre av de grupperna, det är kanon! Bättre plats på mattan och mer hjälp från instruktören.
Första passet var pulsju-jutsu med ett energiknippe från Örebro. Jag visste att det skulle bli tufft, men det gick över förväntan. Efteråt var jag trött, men efter en stund lyckades jag ladda om.
Andra passet var kata-träning och då klev Monica också upp på mattan. Hon fick inte köra första passet för mig. Men nu körde vi hela passet och gnggade teknikerna till katan till 2 dan. Det blev riktigt bra och vi kände oss riktigt upplyfta när vi satt och stretchade efteråt.
Sedan var det gradering till 5 dan för två Uppsalatjejer. Det gick bra, så nu har vi två extra stolta förbundsinstruktörer.
Nu har jag äntligen duschat och vi är på väg ner till lobbyn för att fika lite med Martin och Monica. Det ska bli skönt att sitta och tjôta lite och sen kolla lite när de andra kommer inramlande från sina restaurangbesök.

Det där med fokus kan vara svårt…

Vi flippade ur fullstndigt i slutet av dagens träning. Monica och jag stod mittemot varandra och samlade oss för at göra katan. Då smattrar det till av en prutt i dojon och vi börjar skratta.

Nåja, vi är ju vuxna människor så vi samlar oss igen och börjar gå mot varandra. Innan vi ens kommit i position för att utföra den första tekniken börjar vi gapskratta, ett sånt där som gränsar till hysteri bara för att man vet att man absolut inte får skratta. Vi går tillbaka till kanterna igen och samlar oss igen. Den här gången hinner vi in till mitten, även om vi undviker ögonkontakt, och jag hinner göra det första anfallet, men redan i nedläggningen skrattar Monica hejdlöst. Själv kommer jag inte upp efter avslutad teknik eftersom jag skrattar så våldsamt.

Det här är ju inte klokt. Vi skärper oss och börjar om igen, men det går verkligen inte. Vi skrattar så tårarna sprutar. Vi är tvungna att kalla in Martin som tori för att bryta hysterin och då funkar det äntligen. Sedan lyckas Monica och jag också göra varsin kata som tori. Med vissa svårigheter med fokuset.

Jag som tyckte att vi hade hyfsat bra koll på katan, men det visade sig att det skulle vara ganska lätt att sabotera vår gradering. Vi får hålla tummarna för att ingen i publiken ätit ärtsoppa den dagen…

Tisdag kväll i dojon

Tisdagar är dojodagar. Jag går upp till lokalen vid 17.30 för att börja lägga ut mattor och kunna ta emot nybörjarbarnen när de kommer. De två som kommer dit först är de som får äran att hänga upp klubb- och förbundsflagan när alla mattor ligger ute. Det var en enorm lättnad när jag kom på det. Inget mer tjafs om vems tur det är, utan alla vet vad som gäller.

I går hade jag ett pass där jag började med grundsteg, sedan byggde på med blockeringar och tillslut la på en teknik och en fasthållning. Så här till exempel: vi gick över mattan med tsuri ashi, övade taisabaki, både lång och kort. När vi sedan skulle öva blockeringen ju morote jodan uke utbrast ett av barnen: ”Det är ju samma steg som vi gjorde nyss!” Kaching! Så glad jag blev! Det hade trillat ner precis som jag hoppats på. Så nu satt steget och blockeringen så då byggde vi bara på med en hiki otoshi som avslut.

När det kändes som att de inte orkade mer tekniker två och två ”lekte” vi Sempai säger. Den går ut på att barnen står uppställda sida vid sida vända mot mig. Jag säger ett tekniknamn och gör tekniken, till exempel kamae gard eller ushiro ukemi med dämpning. Jag gör också tekniken. Säger jag Sempai säger och sedan tekniknamnet ska de göra tekniken, annars inte. Den som missar får ställa sig ytterst i raddan av barn. Vilken sida som är bäst och sämst bestämmer jag från gång till gång. På det här sättet kan barnen träna grundtekniker rätt länge utan att tröttna, namnen på teknikerna upprepas och de har en chans att lära sig även dem. Jag snodde övningen från sonens fäktningsträning och ju-jutsufierade den.

Som avslutning på barnpasset repeterade vi renraku waza-teknikerna till gult och orange monbälte, något de övade på förra passet.

Eftersom jag egentligen inte hade haft lust att gå upp til dojon alls igår för att min energinivå var så låg knaprade jag lite nötter och torkad frukt innan jag klev på mattan igen till vuxenträningen.

Monica och jag hade bestämt att vi skulle graderingsträna, så det gjorde vi. Vårt upplägg igår var att vi började med att köra igenom katans tekniker (bara ingångar) för att öva in ordningen. Sedan fortsatte vi med ingångar på de fyra jigo waza-tekniker vi valt ut (två var). När det kändes som att balansbrytningarna funkade i de teknikerna och det blev lite mer än bara ingångar gick vi över till kihon waza och drog igenom alla kasten. Allt ska ju upp ett snäpp, och nånstans ska man börja. Nu var vi riktigt varma och efter ett mellanspel med tremannatekniker med S som ska upp till 2 dan till jul körde vi de fyra jigo waza-teknikerna igen, fast nu fullt ut.

Sen kände vi oss klara, så då avslutade vi med teknikerna i katan i rätt ordning. Båda var supernöjda efter passet och tyckte att det hade gått bra. Min energinivå var återställd och dessutom var det ju lite snyggt och symmetriskt upplägg 😉

I morgon tränar vi igen och då är planen att byta ut kasten till någon annan del av kihon waza.

I kväll gick startskottet på riktigt

Medan mina barn var på scouterna tränade Monica och jag i hemmadojon. Först repeterade vi de liggande teknikerna i systemet så att vi sedan kunde köra randori där uke anfaller någon som ligger ner. Det blev en ganska flamsig och tramsig variant med mycket skratt och inte så bra tekniker. Kanske berodde det på att vi när vi repeterade teknikerna hämtade en smörkniv att hota varandra med i stället för den vanliga gummikniven. ”Dödshot med smörkniv dekorerad med blomster” kändes inte så allvarligt.

Sambons leende var inte stolt, direkt. Snarare lite uppgivet.

Men sen bestämde vi oss för att öva katan som avslutning på passet. Vi har inte övat den tillsammans på länge, kanske inte nån gång efter graderingen. Den första halvan sitter hyfsat och den andra gick också rätt bra. Nu log sambon lite mer stolt än uppgivet. Helt plötsligt hade han sett något som inte alls var tramsigt eller flamsigt. Riktga attacker, snabba försvar med bra tekniker och två koncentrerade ju-jutsukas.

Gör katan i början av varje pass, var hans råd, då skärper ni till er och sätter tonen för träningspasset.

Förmodligen ett bra råd även av andra skäl. På tisdag tränar vi tillsammans igen. Till dess ska vi ha valt ut de två jigo waza-tekniker till 2 dan som vi känner oss osäkrast på just nu. De fyra teknikerna kommer vi sen att öva direkt efter uppvärmningen eller kanske till och med som uppvärmning tills vi känner oss säkra på dem. Då tar vi fyra nya tekniker. I början kanske vi inte hinner mycket mer än de fyra teknikerna, men då gnuggar vi dem.

Det känns bra, vi är på väg. Vi siktar mot gradering i maj nästa år, men i januari utvärderar vi och ser om vi har kommit så långt som vi vill för att vara redo. Nån provgradering bör vi hinna med längs vägen.

Ordningen är återställd

Kvällens brännbollsmatch vanns av oss dan-graderade, så nu är hedern återupprättad. Jag bestämde mig för att lyssna på min kropp och inte slå. I stället teamade jag upp med en dalmas som inte kunde springa. Han slog och jag sprang.
Jag har också kunnat träna ett pass idag. Vi tränade katan till 3 dan och det var roligt.
Vi får se vad som funkar i morgon, bara en sak är helt bestämd – det blir glass på bästa glasstället i Nyköping på lunchpausen.

Lusten att spela spel vs viljan att träna

Nu har vi haft svart bälte i ett halvår. Det är dags att starta vandringen mot andra dan! Det vore roligt att hålla minimitidstempot även i fortsättningen, men jag vet inte om jag kan räkna med det. Det finns så mycket här i världen jag skulle vilja göra. Och nu har jag ju också en ju-jutsutidning att tänka på…

Vi från Shindo som gick upp samtidigt till första dan har i alla fall så smått börjat titta på teknikerna till andra dan. Vi har smakat på katan, det gjorde vi ju faktiskt redan i somras! Tack Ola! Nu ska vi bara lukta på glöggen, nej, jag menar att vi ska nöta in de tekniker vi kan och lära in de som är helt nya. Tur att det finns läger att få input på!

Jag har också en ambition att träna kondition under juluppehållet. Det vore väl inte helt omöjligt att lägga in lite styrka också när jag ändå är svettig. Träningscykeln står framför teven, så det borde ju gå att riva av ett par tre pass i veckan där.

Vi får väl se om lusten att spela spel eller viljan att träna vinner i jul och nyår.