Sista inlägget

Kanske borde jag bara låta den här bloggen blekna bort. Låta det senaste blogginlägget ligga och inte göra det jag gör nu. Men jag är svag för avslut.
I Shindo har vi alltid sagt att de personer som lämnat träningen och klubben har tagit ett uppehåll. Vissa gör korta uppehåll, andra uppehåll som varar resten av livet. Men inställningen har varit att oavsett längd på uppehåll är man alltid välkommen tillbaka.
För drygt ett år sen tog jag ett uttalat uppehåll från ju-jutsun och klubben. Det skulle vara i ett år och sen var det dags att utvärdera.
Den mest akuta faktorn som tvingade mig till beslutet om uppehåll var att jag var sjuk. Riktigt sjuk. Inte bara en rejäl influensa, utan en autoimmun sjukdom, Graves, som påverkade sköldkörteln som började producera hormon i överflöd. Ämnesomsättningen gick på högvarv, jag skakade i stort sett hela tiden och hade en vilopuls på runt 110 när jag skulle sova. Energin tog slut väldigt snabbt och när det var som värst sov jag kanske 18 timmar per dygn. Resten av tiden proppade jag i mig mat och kollade på tv. Det var allt jag orkade.
Nu är Graves under kontroll, även om jag fortfarande medicinerar. I värsta fall gör jag det resten av livet. Det är inte en stor grej. Eller, jo, det är det. Jag har gått från att ta allergimedicin tre månader om året till att knapra i mig åtta tabletter om dagen och då har jag fasat ut ett par mediciner.
Plus att jag varje vecka tar en spruta med biologisk medicin för en annan sjukdom som blommade ut under den orkeslösa perioden när jag inte hade möjlighet att träna så intensivt som jag varit van att göra de senaste tio åren.
Träning är nämligen en av behandlingarna mot AS (ankyloserande spondylit). De biologiska medicinerna en annan. AS är också en autoimmun sjukdom, en kronisk och ärftlig. Mamma har det och nu har jag också fått diagnosen.
Ett par leder i bäckenet påverkas rejält av AS och även om jag är hyfsat smärtfri med sprutorna jag tar lockar det inte särskilt mycket att dunsa ner i en matta i nuläget.
Mitt liv har också förändrats på andra sätt eftersom jag numera är sambo med en man som inte tränar ju-jutsu. I stället dansar vi ihop (ja, han får föra) och vårt liv med två barn på varsitt håll och pendling mellan våra två boenden som ligger några mil ifrån varandra ger inte utrymme till ett intensivt klubbliv och lägerdeltagande.
Så. Det jag med många ord försöker få sagt är att just nu ser det ut som att jag sällar mig till dem som tagit uppehåll från ju-jutsun för resten av livet.

Jag har backat

Nu är det gjort.  Jag har backat bort från min roll som instruktör i klubben. För första gången sedan jag började träna hösten 2006 är jag varken hjälpis eller ansvarig instruktör. Det var svårt att sitta på instruktörsmötet och stå fast vid beslutet trots att det blev svårt för de andra att fylla passen.
Jag gör inte detta för att jag tröttnat utan för att jag behöver lägga tid och kraft på att stötta mina barn. Ett av dem mår riktigt dåligt just nu och jag måste finnas där som stöd.
Jag behåller lite ansvar i klubben men kan inte lova bort mig fasta tider som tidigare.
Något jag inte släpper är fixandet med barnens deltagande i läger.  Det ger så mycket energi att jag inte vill vara utan det.
I övrigt får jag ta det som det blir.

2014 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A San Francisco cable car holds 60 people. This blog was viewed about 2,700 times in 2014. If it were a cable car, it would take about 45 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Ny fart

Nästan direkt efter att jag graderat till 2 dan började folk fråga om hur jag tänkte när det gällde 3 dan. Jag har legat lågt.  Svarat att jag ska njuta av att ha gjort en bra gradering och ha roligt på mattan. Mumlat nåt om att jag inte vet om jag har det i mig.
Helgen som gick var jag på svartbälteskurs på Bosön och där fick vi bland annat jobba med att komma på tekniker till 4 och 5 dan. Det  var ruskigt roligt och jag kände att det vill jag göra.
På väg hem i bilen pratade vi om helgen och jag berättade att jag inte kände att jag hade någon given kastdocka till 3 dan. John satsar på 4 dan. Men han tyckte han kunde!
Nu ska jag börja fokusera på att förbättra alla mina grundtekniker och ta en rejäl titt på katan.
Framåt!

Prova på i Botaniska

På söndag kör BK Shindo prova på i Botaniska i Göteborg. 12-12.40 finns vi där. Välkomna!

Sådärja!

Jaaaa! Det är inte mycket som slår känslan att gå i mål med ett projekt. Förbundstidningen är lämnad till stilchefen. Det tog hela dagen, men nu är den klar.

I morgon gäller det

Imorgon är jag uppe med tuppen och fixar i ordning förbundstidningen. Det mesta materialet är inne, jag ska skriva ett par texter, bara, och så ska jag trolla ihop tidningen. Imorgon kommer det att gå undan!

Middag i stället för ju-jutsu

Ikväll är det träning i Kista. Där kommer jag inte att vara, trots glada rop från sensei där. I stället sitter jag på konferenshotellet i Upplands Väsby och äter middag med kolleger från hela landet. Det känns helt okej, även om träningen också hade varit väldigt rolig. Det får bli en annan gång.

Glädje är grejen

Under årets påskläger var det flera som frågade var all min energi på mattan kom från. Det är väldigt enkelt och ingen hemlighet. Studsigheten har sina rötter i glädje. Det är så fantastiskt roligt att träna ju-jutsu att jag orkar nästan hur mycket som helst. Bara jag får lite vila mellan passen…

På mattan ser vi likadana ut

En fråga som ”Vad jobbar du med?” är rätt vanlig i livet utanför dojon. I dojon eller på mattan är den inte särskilt relevant. Det spelar ingen roll om du har doktorerat eller sitter i kassan på Ica Maxi. Det är hur du beter dig på mattan som räknas. I våra vita dräkter ser vi alla likadana ut, det är bara bältesfärgen som skiljer. Det händer rätt ofta att jag inser att jag har krälat runt på mattan tillsammans med någon jag tycker att jag känner väl, men jag har ingen aning om vad personen gör i livet utanför dojon.

Vissa personer går man bra ihop med på träningen, andra inte. Kön, ålder eller sysselsättning har inget med saken att göra. För mig handlar det mer om storlek och attityd. Jag älskar att träna med lagom stora människor som, liksom jag, vill ge järnet utan att för den skull göra den andra illa. Allt eftersom åren går lär man sig vilka dessa är, och under påsken upptäckte jag nya favoriter, eftersom jag bytte grupp och fick träna med lite nya människor.

Det roligaste är när man kan träna riktigt fokuserat och hårt tillsammans, men ändå kan lägga av ett riktigt gapskratt mellan varven. Då studsar jag alltid lite extra.